Per Lindström:”Bra bilder är alltid billiga”

När Per Lindström sökte sommarjobb på Nya Lidköpings-Tidningen, i slutet av 60-talet, pekade redaktionssekreteraren på en hög med ansökningar i in-korgen. ”Lindström är den ende som inte har journalistutbildning”, mässade han, varpå den sökande osäkert började backa ut ur rummet. Han hann dock inte så långt innan nästa besked kom: ”Det är bra. Ingen ska komma från Göteborg och lära mig hur man gör tidning. Lindström kan ta bordet där borta.”

Kanske var det där Per Lindström fick sin grundläggande respekt för den vardagsnära journalistiken, i text såväl som bild. I vart fall har han odlat den ömt sedan dess. Medan andra vurmat för dramatiska frontreportage från krigsskådeplatser och svältkatastrofer har Per Lindström under sina tolv år som bildchef på Sydsvenskan framför allt lyft fram bilderna från den vardag som ligger läsarna nära.

– De händelser som är verkligt viktiga i folks liv syns nästan aldrig i tidningarna. Men det borde de göra. Inte minst är det vår skyldighet för framtida generationer: att se till att de här bilderna tas. Det får inte bara finnas handslag och krigsbilder i arkiven.

Aktiv journalistik

För att stärka vardagsbevakningen lanserade han i mitten av 90-talet en satsning som i dag är ett skolexempel på aktiv bildjournalistik: projektet En Timme. Under en timme en vardag får samtliga tidningens fotografer i uppdrag att skildra samma miljö, på olika sätt. Det började med att tidningens 14 fotografer åkte till ”Sveriges tråkigaste stad”, Eslöv, en majeftermiddag 1995. Sedan dess har fotografkadern skildrat allt från Kastrup och Kulturnatten i Lund till Malmö Allmänna Sjukhus och Öresund. Numera åker de alltid förstärkta med varsin reporter, som ska skriva en ”lång bildtext”. En invasionsstyrka på som mest 52 personer – och en satsning på bilden i närmiljön som blivit stor succé.

Greppet har också blivit en del av den vanliga nyhetsbevakningen, som för ett år sedan när tidningen lät samtliga fotografer bevaka MFFs återkomst till allsvenskan.

– Det var en sådan sak som ”inte gick att göra”, fyra sidor med sen lämning och allt. Men vi fixade det och det blev ett mycket uppskattat material i tidningen. Ingen fotograf fick byline under sin bild. Dels hann vi inte väga allt på den berömda guldvågen, dels var det en kollektiv insats, berättar Per.

Genom åren har fotograferna på Sydsvenskan turats om att två och två skildra ”En stund i livet”, händelser som normalt aldrig kommer i tidningen: storstadsliv, bondens år och ett år i naturen. De här satsningarna har betytt mycket för såväl sammanhållningen på bildredaktionen som för att stärka bildens roll i tidningen, konstaterar han.

– Man måste ha skoj ihop. Då blir det bra tidningar. Och man måste ge fotografen eget ansvar. Låta dem slippa lite av uppdragshetsen och få tid över till projekt som de själva tycker är viktiga.

Försvara bilden

”Att ha skoj”, att bejaka arbetslusten, är viktigt för Per Lindström. Han har under hela sin karriär både varit fotograf och skribent, ovillig att välja mellan rollerna. Men den mest naturliga funktionen för honom har ändå varit bildredaktörens. Med en särskild mission: att lyfta fram och försvara bildernas värde.

– Det är där jag känner att jag haft en uppgift: att ge plats åt andra och skapa förutsättningar för bra bildjournalistik. Jag pratar inte för att jag har så mycket att säga, utan för att nästan ingen annan säger något. Det är för få röster som värnar bildens betydelse.

Som bildchef brukar han kalla sig chef för ”den roliga halvan av tidningen”.

– Så är det ju. Bilderna står kanske för 25-30 procent av innehållet, men mer än halva intrycket. Nästan alla läsare ser alla bilder i en tidning, men få läser all text. Och skräpbilder smutsar ner tidningen på ett sätt som skittexter inte gör.

Samt, vilket är poängen dit han vill komma: kostnaden för bilderna är, i sammanhanget, snudd på försumbar.

– Normalt står bildkostnaden högst för fem-tio procent av de redaktionella kostnaderna på en dagstidning. Det är löjligt lite. Ändå är det alltid bildområdet som lyfts fram när det ska sparas. Det är en tröttsam vals. Det borde vara tvärtom: i kristider borde man satsa på bilden, det som märks mest och kostar minst.

Han har följaktligen ingen större förståelse för dem som eftersträvar lägre bildkostnader.

– Jag har alltid resonerat tvärtom. Jag betalar gärna mer för riktigt bra bilder. Det gäller framför allt att undvika de dåliga, det tjänar hela tidningen på. Bra bilder är alltid billiga.

Han illustrerar med ett konkret exempel från Sydsvenskan det senaste året. Det bygger på en fototävling, Focus on Your World, som FN arrangerade, med fotografer från hela världen.

Fantastiska bilder

När bilderna från tävlingen landade på Pers bord såg han snabbt att där fanns 50-60 fantastiska bilder som han gärna ville publicera. Det var bara ett problem: det fanns inga bildtexter, ingen information om bakgrunden till bilderna.

– När jag påpekade det för bildbyrån, Scanpix, började de genast pruta och tala om mängdrabatt. Men jag sade: tvärtom. Jag betalar gärna dubbelt, bara ni kan få fram fakta så vår reporter Ulf Törnberg kan skriva bra bildtexter.

Resultatet blev att Scanpix projektanställde en redaktör för att få fram faktauppgifterna – och att Sydsvenskan sedan publicerade en bild om dagen, i 60 dagar, under vinjetten ”Betrakta din värld”, försedd med en fyllig bildtext. Allt avsparkat av ett stort bildreportage på fyra sidor.

– Den satsningen är en av de saker vi gjort som väckt allra starkast läsarreaktioner. Vi får fortfarande brev och samtal från folk som vill att vi ska visa fler bilder. Detta, liksom det enorma intresset för det halvdussin fotoutställningar tidningen producerat och arrangerat det senaste decenniet, tar Per som bevis för en genuin kärlek till bra bilder hos läsare och allmänhet. Problemet är att dessa bilder alltför sällan prioriteras på redaktionerna i det dagliga tidningsmakandet.

– Av de 116 bilder vi visade på Sydsvenskans jubileumsutställning på Malmö konsthall 1998 hade hälften aldrig tidigare publicerats. Det säger mycket. Dels om urvalet i det dagliga arbetet, dels om vikten av att bevara bilder till eftervärlden. Man kan aldrig veta vilka bilder som bedöms vara mest intressanta i framtiden. Därför är det vår skyldighet att vårda och bevara alla de bilder som finns i våra arkiv och som tas i dag. Bra bilder ska inte tillåtas dö, säger han, med en tydlig passning till dagens digitala teknik, där mycket riskerar att försvinna utan att arkiveras.

Som bildchef har Per Lindström varit med om att ta fram den bildpolicy som nästan är lag på Sydsvenskan. Första punkten i denna är lika enkel som oantastlig: ”alla redaktionella bilder ska vara journalistiskt motiverade”. Vilket ska tolkas som att de ska vara sanna, berättande och förklarande – och helst förankrade i närmyllan.

Avskyr genrebilder

Han avskyr slentrianbilder och genrebilder hämtade ur arkivet, som ett sätt att hålla nere kostnaderna. Inte bara för att det är att missbruka resurserna, utan för att man alltid riskerar att göra fel.

– Vi hade för ett tag sedan en notisbild om ett evenemang i Eslöv. Det var ett arrangemang på ABF där en tjej skulle framföra orientalisk magdans. Notisen illustrerades med en bild på en mage från en dansande tjej, som råkade vara hämtad från Rio-karnevalen. Dagen efter ringde mamman och var helt förtvivlad. Tjejen grät och tyckte att vi fått hennes seriösa dans att framstå som något helt annat. Det slutade med att arrangemanget ställdes in.

– Den historien visar att en bild aldrig ”bara” är en bild. Den betyder alltid något, även om vi tycker att den är en trivial genrebild. Därför ska man hantera bilder med en så stor respekt. Det finns inga oskyldiga bilder.

Detta ska dock inte tolkas som att tidningarna ska sluta använda sina bildarkiv. Tvärtom. Men arkiven används på fel sätt, hävdar Per Lindström.

– Arkiven är inte till för att fylla morgondagens tidning. Däremot kan man göra fantastiskt mycket med arkivens hjälp. Både i marknadsföringssyfte och för att förbättra tidningens ekonomi.

Sydsvenskan tillhör det fåtal tidningar som inte bara äger sitt eget bildarkiv, utan som dessutom aktivt investerar för att förstärka det. Bland annat har tidningen de senaste åren köpt in flera stora lokala bildsamlingar, byggt ut bildarkivet, byggt nytt mörkrum och driver egen bildbyrå, Sydsvenskan Bild.

– Vi har visat att arkivarbetet är en viktig grund för tidningen och att bilder inte bara är något som kostar, utan att det både engagerar och drar in pengar, genom bildförsäljningar, utställningar och reklam. Det ger oss en bra frihet att göra saker framöver.

För hans egen del väntar delvis nya uppgifter, när han efter sommaren börjar som utvecklingsredaktör, för att tillsammans med redaktionschefen Karen Söderberg arbeta med tidningens framtida utseende ”om fem veckor och fem år”. Ett jobb som gör att han inte längre har ansvar för bildredaktionen, men som annars inte innebär någon större förändring.

– Jag kommer att ha samma plats vid desken, gå på samma möten och säga ungefär samma saker. Och funkar det inte kan jag alltid gå tillbaka till att skriva eller plåta igen.

Och ha skoj.

Martin Jönsson