”Man måste älska varje del av historien. Det går inte att fejka.”

Några minuter in i första avsnittet av Ekerö­svindlaren är jag tvungen att backa och lyssna om. Vad i helskotta hände just? Jag har fått följa med reportern Love Lyssarides och hans flickvän till en ultraljudsundersökning och höra deras ofödda dotters hjärtslag, jag har hört honom beklaga sig över hur dyrt det är med barnvagnar och på juldagseftermiddagen 2021 blir han blåst på 500 spänn i handpenning för en begagnad barnvagn, av svindlaren Tommy som är skriven på en flådig adress på Ekerö. Love Lyssarides ägnar därefter fyra avsnitt, två och en halv timme, åt att jaga Tommy.

Det här är grävande journalistik långt från det mesta man hittar i den svenska poddjungeln: personligt och privat; minutiöst producerat med originalmusik; anekdotiskt och lekfullt:

”Jag har sett på tv att grävande journalister brukar filma sig själva när de får brev med komprometterande information. Jag tänker inte vara sämre”, säger Love Lyssarides en timme in storyn och sprättar upp ett kuvert.

I varje avsnitt får lyssnarna i ett par sekunder höra Love Lyssarides sjunga med i Titiyos Come along medan han sitter i bilen, strax innan han anländer till nästa intervjuperson och nästa ledtråd. Det är en hiskeligt långsökt referens till den 15 år gamla SVT-serien Mäklaren med Kjell Bergqvist i rollen som den livskrisande mäklaren Kaj Modin, som när allt går åt helvete sätter sig i bilen och maniskt nynnar på Titiyos hitlåt från 2001. Det är ett påskägg som sannolikt ingen har hittat.

– När jag satt i bilen på nätterna utanför Tommys hus eller hade pratat med alla hans grannar utan att ha kommit någonvart, så kände jag att – gud, jag är Kjell Bergqvist. Jag är den här kränkta desperata misslyckade personen, säger Love Lyssarides.

Vi träffas på ett fik på Södermalm i Stockholm, inte långt från där han bor med flickvän och bebis. Familjen är nyligen hemkommen från Köpenhamn där Love Lyssarides jobbade med nästa dokumentär, om ett bankrån som egentligen är en berättelse om en kärlekshistoria.

– Jag tog ett tåg ut till Odense, missade ett annat tåg, kom till ett jäkla skjul och träffade den här kvinnan som hade en otrolig livshistoria. Det är då man känner att så här vill man jobba.

 

Love Lyssarides är 27 år och har jobbat som journalist i knappt fyra år. Han utstrålar intensitet som kan göra en både inspirerad och lite matt. Han pratar som i sina poddar, snabbt och energiskt, vilket han tror kan ha att göra med att han är uppvuxen i en stor familj: sju barn i olika konstellationer, Love är yngst i syskonskaran.

– Jag får ibland höra att det går fort i mina program. När jag sitter och klipper är det väl lite samma känsla som när jag var sju år och satt vid middagsbordet och försökte kriga för att få uppmärksamhet – det måste gå undan här för snart slutar de lyssna.

Efter gymnasiet pluggade han statsvetenskap på Försvarshögskolan och journalistik på JMK parallellt. Han hade svårt att bestämma sig, men när han gjorde praktik på Ekot 2018 fick han SR-legendaren Anton Karis som handledare. Det blev avgörande. Han började göra ljudberättande reportage.

– Jag jobbade ett tag som reporter på Ekot och Studio Ett men jag var inte bra på det och det var svårt att få jobb så jag började frilansa och göra grejor i produktionsbolagssvängen för P3 Dokumentär och P3 Dystopia. Och nu har jag tagit steget ännu längre bort, till de fristående.

Love Lyssarides befinner sig mitt i den nya journalistiska strömning som vuxit fram de senaste åren, det hudnära journalistiska ljuddramat. Det är ett slags fördjupad reportageform med en stark berättare som med humor och skärpa bygger relation med publiken kring en framväxande story. Utvecklingen började inom true crime-genren i amerikansk public service efter att podden Serial slog igenom 2014, medan den i Sverige sker i växande utsträckning utanför radiohusets väggar, bland annat med podden Spår som startade 2015 och som nu ingår i Third Ear Studio där Love Lyssarides är anställd.

– Det händer så mycket just nu. Det är riktigt spännande. Vi befinner oss på outforskad mark och jag är övertygad om att det här bara är början. Jag tror att det kommer att bli otroligt många fler som lyssnar och att branschen kommer att se helt annorlunda ut om fem år. Det kommer att finnas så mycket mer. Både dåligt och bra.

Förra året vann Love Lyssarides radiopriset Guldörat i kategorin Årets stjärnskott för sin ”nydanande berättarstil” som ”får oss alla att drömma om hans framtida berättelser”. I våras släpptes Ekerösvindlaren som nu nominerats till det europeiska radiopriset Prix Europa i kategorin Bästa Radiodokumentär.

Själv har Love Lyssarides fortfarande inte riktigt bestämt sig. Det är inte alls säkert att han jobbar som journalist om fem år. Eller nästa år.

– Ungefär en gång om året, oftast i november, tänker jag att jag borde strunta i det här och göra något annat. Jag har landat i att det här är det jag tycker är kul och vill göra nu, men det kan verkligen bli så att i november söker jag till Polishögskolan. Jag har väldigt låg tröskel för att känna mig uttråkad. Det är ju en last, men det här jobbet är bra på det sättet att man är ute och gör grejer hela tiden och det passar en hjärna som är lite, vad ska man säga …

Han pruttar med munnen och pekar sig åt huvudet.

 

I dina program blir du ofta personlig, till och med privat. Hur tänker du kring det?
– När jag gick Journalisthögskolan så pratade vi mycket om det där, att man ska vara osynlig, att reporterjaget är helt ointressant. Jag förstår tanken bakom det. Det är vidrigt när man hör ett överdrivet reporterjag. Jag har fått den kritiken också. Men många historier blir bättre om man kan vara inne i journalistens blick.

– Historien om Ekerösvindlaren upptog all min vakna tid. Jag levde med den och jag berättade den för folk på krogen, för mina vänner, för alla. Folk var så trötta på att höra om den. Men varje gång jag berättade den såg jag vad det var som folk gick igång på: min egen resa in i berättelsen. Inte all data jag hade researchat fram. Så mer än att det handlar om något slags superego – vilket det kanske också lite handlar om, men inte så mycket – så handlar det om att det är ett grepp som är effektivt. Lyssnarna behöver ha någon med sig på den här resan. De behöver lära känna reportern lite grann. Jag tycker om att leka med journalistrollen; journalisten behöver inte alltid ha rätt och behöver inte berätta hur saker är eller ställa de perfekta frågorna. Jag vill att det ska kännas som att jag sitter och berättar över ett bord. Det är en ganska intim upplevelse att lyssna på någon i två tre timmar. Man bygger en relation.

– Jag tycker att det är superspännande med dramaturgi, storytelling. Det är som ett pussel. Jag kan ligga i sängen hemma och fundera på hur någon berättat en anekdot på en middag jag varit på, var berättelsen började och om den skulle kunna ha börjat någon annanstans. Det där vill jag bli bättre på. Jag vill fortsätta att göra det här så att jag lär mig. Jag vill förnya mig.

– Men det här är ju väldigt amerikanskt. Man ska vara försiktig med det, för det är ett minfält.

Vad är faran?
– Faran är att det blir patetiskt. Det kan bli jättetöntigt. Ibland hör man att det inte känns genuint. När det funkar blir det jättebra och när det inte funkar blir det katastrof.

Ekerösvindlaren började inte som ett journalistiskt projekt, men Love Lyssarides blev som besatt, njöt av att ta reda på allt han kunde om ”Tommy”. Han sov dåligt, ältade, bandade sig själv när han gick runt hemma på nätterna och orerade.

– Det är ju inte bra. Jag måste försöka hitta en balans, nu när jag har barn funkar det inte längre att bli så besatt. Jag ligger ju sömnlös. Men det är så himla tydligt att de grejor som blir bra kräver alltid den här ingrediensen av besatthet. Man måste älska varje del av historien. Jag har försökt att fejka det så många gånger, men det går inte.

Hur mycket bandar du egentligen?
– Det är en sak jag har lärt mig, jag måste spela in allt jag gör. Det är då man får sådana grejor som ens bebis hjärtljud. Det var inte tänkt att det skulle vara med i något program förstås. Det var bara en av alla inspelningar jag gör.

Han tystnar en stund, sen skrattar han till.

– Redan innan ens barn har fötts har man gjort content av det. Det känns lite svajigt.

Tror du att den här berättarstilen passar i annan sorts journalistik?
– Jag vet inte. Det här är så outforskat. Storyn måste passa för det. Och jag kan inte vara besatt av någonting varje vecka. Jag måste göra lite bruksgrejor också. Men jag hör det mer och mer i poddar numera, med en tydlig berättare som tar lyssnaren i handen.

Vilka är dina drivkrafter?
– Det som driver mig framåt i vardagen är att hitta nycklar för att berätta oemotståndliga historier. När folk som annars inte lyssnar på poddar hör av sig och säger: ”Herregud, jag kunde inte sluta lyssna.” Då känner jag att jag har lyckats.

Love Lyssarides

Ålder: 27 år.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Sambon Emma och dottern Ilse, 0 år.
Uppväxt: Mälarhöjden, Stockholm.
Karriär: Praktik på Ekot 2018, sedan frilans och sedan förra året anställd som reporter på Third Ear Studio.

Aktuell: Guldörat 2021 i kategorin Årets stjärnskott, nominerad till Prix Europa för dokumentären Ekerö­svindlaren.

Förebilder: SR-journalisten Anton Karis, Louis Theroux för hans intervjuteknik och inställning till dem han träffar, Starlee Kine för hennes lätt ironiska, smarta och roliga berättarstil, Dan Taberski, Brian Reed … listan är lång!