Marianne SteinsaphirHon blir lätt ”biblioteksrörd”
Marianne Steinsaphir, chefredaktör på Biblioteksbladet, när något av en hatkärlek till biblioteken. Hon tycker att de ofta är för snälla och att de skulle kunna göra mycket, mycket mer för att bli en del av samhället och delta i det offentliga samtalet.
Marianne Steinsaphir, chefredaktör på Biblioteksbladet, när något av en hatkärlek till biblioteken. Hon tycker att de ofta är för snälla och att de skulle kunna göra mycket, mycket mer för att bli en del av samhället och delta i det offentliga samtalet.
Men ibland kan hon också bli ”biblioteksrörd”. Det kan hända om hon sitter och fikar på ett kafé vid Årsta torg och ser en lågstadieklass på väg in till biblioteket för att låna böcker.
– Jag får passa mig för att bli alltför sentimental eftersom jag jobbar på en tidning som Biblioteksbladet. Biblioteken har en tendens att bli ihjälälskade ibland. De omgärdas av en aura av snällhet, har näst intill helighetsstämpel. De är en rest av det demokratiska folkhemmet och det kan vara bra att ha en skeptisk hållning till dem ibland.
Biblioteksbladet, som funnits sedan 1916, kommer ut med tio nummer per år i en upplaga om 4 900 exemplar.
Tidningen ges ut av Svensk biblioteksförening som är en ideell organisation som främjar ”svenskt biblioteksväsen genom att utveckla effektiva samarbetsformer mellan bibliotek och genom att driva opinion i frågor av betydelse för biblioteks- och informationsområdet”. Medlemmar i föreningen är både enskilda bibliotekarier och bibliotek.
Gammalt hus
håller till i föreningens lokaler på Saltmätargatan i Stockholm. Det är högt i tak, många gångar och prång i det som en gång var lägenheter i huset. Väggarna är vitmålade och i Marianne Steinsaphirs lilla men ljusa hörnrum är den knallröda kontorsstolen en av få färgklickar. Mest framträdande är det stora elelement som hon placerat mitt på golvet intill skrivbordet.
– I så här gamla hus kan det bli lite kallt, ursäktar hon sig.
Biblioteksbladet är en tidning som läses av många inom kulturvärlden, trots sin anonymitet.
– Den har ju lite namnet emot sig. ”Vad är det för blad”, frågar många. Man blir ju inte direkt bemött som K G Bergström när man ringer departementen till exempel.
Men för att vara ett litet ”blad” har Biblioteksbladet ändå gjort en del ringar på vattnet. Marianne Steinsaphir har samlat alla klipp från andra medier som tagit upp artiklar från Biblioteksbladet i en ”skrytpärm” på redaktionen.
Det senaste scoopet som Biblioteksbladet grävde fram var förslaget om klippkort på kultur. Det fanns med i ett betänkande som slogs upp på ekonomisidorna i flera medier. Men man missade förslaget om klippkortet, där medborgarna skulle kunna välja vilken form av kultur de ville utnyttja gratis. Den som valde att låna böcker på biblioteket fick istället försaka något teaterbesök eller betala det själv.
Den nyheten hittade Biblioteksbladet och den blev sedan stort uppslagen i bland annat Dagens Nyheter.
– Eftersom vi är en nischad tidskrift kan vi studera kulturpolitikens verkningar på en nivå som de stora tidningarna kanske inte kan kosta på sig.
– Men jag kan ibland förvånas över hur relativt frånvarande det rent kulturpolitiska perspektivet är på dessa tidningars kultursidor. Ta det här med Tensta konsthall. Alla skriver om hur hemskt det är att verksamheten läggs ner – men var är intervjuerna med ansvariga politiker, till exempel kulturborgarrådet?
Recenserat böcker
Marianne Steinsaphir började som chefredaktör på Biblioteksbladet 1998. Hon har en bakgrund som bibliotekarie och har bland annat arbetat på Kulturhusets Läsesalong i Stockholm. Under hela tiden som bibliotekarie har hon på frilansbasis recenserat böcker i andra tidningar. 1995 blev hon frilans på heltid.
Hon har suttit i August-juryn för skönlitterära böcker under fyra år och 1997 fick hon uppdraget som projektledare för bibliotek och litteratur under Kulturhuvudstadsåret.
Tidigare var Biblioteksbladet mer integrerad med föreningens verksamhet. Men Marianne Steinsaphir har gjort tidningen till en bredare journalistisk produkt med ambitionen att sätta in biblioteken i ett samhälleligt kretslopp för kultur och utbildning. Biblioteksföreningens aktiviteter samlas på särskild plats på några föreningsnytt-sidor i varje nummer.
– Biblioteksbladet ska naturligtvis vara en branschtidning men den får inte bli en skråtidning. Det är viktigt att vi går utanför bibliotekariegruppen och har rimliga möjligheter att nå ut även till det samhälle biblioteken verkar i.
När Marianne Steinsaphir kom till Biblioteksbladet fanns ingen policy för tidningen. Men i dag har tidningen en kortfattad policy där självständighet gentemot föreningen garanteras.
– Samarbetet med föreningens styrelse fungerar bra, även om det naturligtvis uppstår tillfällen där redaktionen och styrelsen inte har samma uppfattning om hur något tas upp i tidningen. Men vi har inte haft några stora konflikter och det har aldrig sagts att vi inte får granska föreningen.
Hon berättar att det ibland kan vara känsligt att som journalist titta utifrån på biblioteksverksamheten. ”Debattera gärna – men inte oss” är en synpunkt som hon råkar på ibland. Och som många andra organisationstidningar möter också Biblioteksbladet synpunkten ”ska man behöva läsa sådant här i sin egen tidning” även om nyheten slagits upp i andra medier och är väl känd.
– Man hackar på budbäraren när vi bara gör ett vanligt journalistiskt jobb.
Tidningen vill spegla hela biblioteksvärlden och Marianne Steinsaphir säger att det finns hur mycket som helst att skriva om.
– Allt från den lilla utlåningsstationen i Gnarp till Kungliga biblioteket. Biblioteken är ett avtryck av hur hela samhället fungerar. Man kan tro att vi bevakar en liten nisch, men det är en kil in i hela samhällsbygget.
För Marianne Steinsaphir är det mest spännande att granska kommunalpolitiken.
– Att se vad politiska beslut får för konsekvenser, att följa en statlig vision ner till kommunal kökkenmödding.
Men redaktionens ambition att vara en nyhetstidning när tidningen inte kommer ut mer än en gång i månaden ställer ibland kreativiteten på prov.
– Jag funderar på hur vi ska kunna utveckla vår hemsida för att kunna bli mer nyhetsinriktade. Men ska vi börja med det måste vi också känna att vi mäktar med att uppdatera webben.
Gles utgivning
Den glesa utgivningen gör också att det är svårt att hålla liv i debatten.
– Våra läsare är inte så debattglada. Nätet skulle kunna bidra till att debattfrågorna hålls mer aktuella.
Många av de tips som kommer till tidningen är av typen ”vi har startat ett projekt, kom och skriv”. Nyheterna får reportern hitta i bisatserna när hon intervjuar.
Förutom Marianne Steinsaphir jobbar en medarbetare 60 procent och en annan arbetar en dag i veckan. Layouten görs av en frilans. Någon fotograf finns inte, redaktionen fotograferar ofta själv eller använder sig av arkivbilder.
– Jag skriver mycket själv i tidningen. Men jag har en hygglig frilansbudget och kan lägga ut en del jobb. Liksom på alla andra tidningar är det bra att så många röster som möjligt får komma till tals.
Medan vi pratar framskymtar det att den hatkärlek till biblioteken Marianne Steinsaphir berättar om nog är mer kärlek än hat. Hon tycker att biblioteken är en fantastisk resurs som motverkar ett ojämlikt samhälle på kultur- och utbildningsområdet. Så berättar hon om en dag när hon satt och väntade på ett av sjukhusen i Stockholm. Under väntetiden kunde hon utnyttja sjukhusbiblioteket.
– Jag lånade fyra böcker, två som jag behövde i jobbet och två som jag ville läsa privat. Dessutom läste jag Dagens Nyheter, som jag inte hunnit med hemma på morgonen. Jag passade också på att kolla mina jobb-mejl i bibliotekets dator. Det är häftigt att man kan göra allt detta helt gratis på biblioteket.
Hon tror att biblioteken kommer att utvecklas mycket mer i framtiden.
– Biblioteken har alltid varit framsynta. De var tidigt ute med att datorisera. Men jag skulle vilja att de relaterade mer till det som sker i samhället. Och så behövs det en rejäl uppryckning av skolbiblioteken som är en eftersatt sektor.
qr@journalisten.se
