Mian Lodalen: ”Man måste våga bryta mot regler”

Engagemanget är Mian Lodalens drivkraft. Hon tar ställning för de utsatta; hon ser snabbt var förtryck förekommer. Kanske beror det på att hon som lesbisk har fått kämpa ur en trängd position.

En vän till henne har sagt att Mian aldrig skulle kunna jobba som allmänreporter på en morgontidning där reportrarna håller en neutral ton och inte tar parti.

– Jag tror inte på den objektiva journalistiken. Alla medier är vinklade på ett eller annat sätt. De journalister som säger att de är objektiva ljuger. Vi journalister har våra åsikter och politiska värderingar med oss då vi intervjuar och skriver. Jag försöker att vara öppen och lyssna på båda sidor, inte vara rigid och våga omvärdera mina uppfattningar, säger Mian Lodalen.

@bild: 1

Men det finns en inställning hon aldrig rubbar på: att ta parti för dem som befinner sig i underläge. Det kan gälla homosexuella, kvinnor och djur.

För tidningen Arbetaren ville hon skriva en artikel om äggindustrin och hur höns förvaras i trånga och olagliga burar. På redaktionen blev det en diskussion om att inte störa arbetarnas påskfirande, att folk som har det dåligt ställt inte har råd att köpa dyra ägg som värpts av frigående höns.

– Jag håller alltid på de svaga, och i detta fall var det inte den underbetalda proletären utan hönan, säger Mian Lodalen och, med en stor nypa ironi, beskriver hon det som att hon skrek in artikeln i tidningen.

Indignationen slocknar aldrig

Mian drivs av en indignation mot orättvisor med en glöd som aldrig verkar slockna. Kanske detta engagemang för de mindre priviligierade kommer från att Mian själv har denna bakgrund och inte gått raka vägen från gymnasiet till journalistutbildning.

Hon har jobbat som mejeriarbetare på Arla, inom långvården och hemtjänsten, städat toaletter på Silja Line, arbetare på potatisfabrik, klippt gräs på kyrkogård och kört glassbil. Tiden som försäljare av glass blev kortvarig. Hon fick sparken för att ha kört över stolpar, läxat upp kunder, solat toppless och haft för korta, avslöjande shorts.

Mian är i dag glad över att hon haft alla dessa jobb.

– Dessa erfarenheter har påverkat mitt sätt att skriva. Jag har en stor förståelse för människor som har den typen av jobb, de som har litet inflytande, inte är välutbildade och välbetalda.

När Mian idag träffar unga journalister blir hon bestört och besviken. Deras enda mål verkar vara att få se sin egen bildbyline i tidningen eller bli programledare i TV.

“Vanliga” människor fick skriva om sin vardag

På Arbetarens XX-sidor, som Mian är redaktör för, lät hon spårvagnsförare, sjukvårdsbiträden, barnavårdare och matsalsbiträden skriva om sin vardag. Mian berättar att hon blev gråtfärdig över hur bra texterna var, ett bevis på att man inte behöver gå på universitet för att kunna uttrycka sig i skrift.

Enligt ny statistik från JMK är det ytterst få som i dag studerar på högskolornas journalistlinjer som har arbetarbakgrund. En majoritet anser sig tillhöra medelklassen. När jag berättar detta för Mian blir hon upprörd, lutar sig tillbaka i stolen och suckar djupt. Med hela sin kropp visar hon hur indignerad hon är.

– Det hugger till i mig. Jag får en obehaglig känsla. Det är oerhört viktigt att det finns en bredd inom journalistkåren. Om alla har akademisk bakgrund, sitter i bostadsrätter i innerstan, tjänar bra och bara umgås med kolleger är det inte bra för journalistiken. Det är en alldeles för snäv värld att ha erfarenhet av.

Mian medger att hon har ett bildningskomplex. Hon gick hushållslinjen på gymnasiet, köttbulleteknis som den föraktfullt kallades. Mian har idag svårt att förklara varför hon valde denna utbildning, men tror att det har med hennes uppväxt att göra. Föräldrarna kommer från en arbetarklass som på 70-talet fick det materiellt bättre. Modern öppnade en frisörsalong och tjänade tillräckligt med pengar för att köpa en Volvo P 1800. Fadern var ett tag kondomförsäljare och är idag nasare. Även om de fick ett materiellt välstånd kände Mian att deras arbetarklassbakgrund smittade av sig på henne och har gjort att hennes ambitioner i livet till en början sattes lågt.

– När jag gick i lågstadiet ville jag bli skoputsare eller gatsopare. Sådana var mina ambitioner. Sedan klättrade jag lite på karriärstegen och drömde om att jobba med pensionärer, ett jobb som tyvärr aldrig stått speciellt högt i kurs.

Var aktiv i Muf under en tid

Föräldrarna skildes och modern gifte om sig med en man som var rik, moderat och bodde i de finaste kvarteren i Jönköping. Ett tag var faktiskt Mian halvaktiv medlem i Moderata ungdomsförbundet.

– Jag har alltså en kluven bakgrund. Men emotionellt tillhör jag arbetarklassen. Jag känner ett klasshat. Det kryper i mig då jag möter dessa människor från överklassen. De är så verbala och oantastliga i sin säkerhet. Hur duktig man än är och bildar sig så finns det dåliga självförtroendet kvar.

Även nu, efter att ha jobbat i 15 år som journalist, dyker hennes komplex upp då hon sätter sig framför datorn.

– Trots att jag har skrivit hundratals krönikor sitter jag där och våndas och svettas och tror inte att jag skall klara av det. Kopplingen mellan hjärnan och känslorna fungerar inte.

Känslan över att känna sig i underläge då hon möter auktoriteter har dock släppt, säger Mian, efter att som journalist mött professorer, forskare, högt uppsatta politiker och poliser som varit varken smarta eller speciellt kunniga.

– Nej, nu låter jag alldeles för präktig, säger Mian plötsligt och börjar spontant berätta om sina svaga sidor. Hon påstår sig inte vara tillräckligt nyfiken, lite lat och hon har sålt artiklar av tvivelaktig kvalitet till den borgliga pressen för att få in pengar till mat och hyra.

Lekander en språklig mentor

I samma stund kommer Nina Lekander fram till det bord vi sitter och kramar om Mian.

– Skriv upp att Nina är min språkliga mentor, säger Mian. Det var hon som hjälpte mig att hålla reda på saker som i vilken ordning man skall skriva desto och ju.

Svenskan var inte Mians bästa ämnen i skolan. I mellanstadiet hade hon specialundervisning och gick senare på en folkhögskola för att få grepp om grammatiken.

– Jag var en jobbig elev men tycker inte att jag var så dålig i skolan som lärarna ansåg. Jag tror att jag fick sämre betyg än vad jag förtjänade. Men jag pluggade inte så mycket, det måste jag erkänna.

För några år sedan sommarpratade Mian i Radio Jönköping. Hon beskriver programmet som en liten revansch på de lärare som aldrig trodde att det skulle bli någonting av henne. Hon berättade i programmet att hon skulle ge ut en bok – på Bonniers förlag lade hon till för att det skulle få mera tyngd. Sedan spelade hon ”Den blomstertid nu kommer” för alla de svensklärare som hade gett henne bottenbetyg.

– Precis då jag hade börjat jobba som journalist – jag säger nämligen aldrig att jag är journalist – träffade jag min lågstadielärare. Hon blev flammande röd i ansiktet när jag talade om vad jag sysslade med.

Berättade om pedofilövergrepp i radio

I programmet Sommar i P1 1996 berättade Mian att hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp då hon var 12 år. Ur minnet citerar Mian exakt vad hon sade i radioprogrammet som sändes för fem år sedan. Det var ord om hämnd och att ge igen.

– Jag hängde aldrig ut pedofilen med namn, men jag bröt mot en journalistisk praxis. Ibland måste man även som journalist våga bryta mot regler, om det finns ett högre syfte. I detta fall blev det personliga politiskt. Av alla de samtal och brev jag fick efteråt förstod jag att detta hade påverkat andra. Jag hoppas att mitt agerande var till hjälp för andra utsatta pojkar och flickor.

Ockupationen av gamla brandstationen i Jönköping och kravet på ett allaktivitetshus väckte Mians politiska engagemang. Hon insåg att det lönar sig att slåss för vad man tror på. Huset står kvar och det var där Cardigans gjorde sin första spelning.

– Det var tacksamt att vara feminist och radikal i Jönköping, att få röra om lite i grytan i den frikyrkliga och konservativa staden.

Kreativt kollektiv

Hon och några andra tjejer skapade ett kollektiv och kallade sig för ”Nuckaligan”. De var en grupp vänner med samma politiska uppfattning som ville bo ihop. Mian var redan då öppet homosexuell och säger att utan stödet från vännerna hade hon inte varit den person hon är idag. Många av dem som bodde i kollektivet och festade ihop träffar Mian fortfarande, som fotografen Elisabeth Ohlson som gjorde den uppmärksammade tolkningen av Kärleksevangeliet och avbildade en naken Jesus i homosexuella miljöer. Andra som ingick i gänget runt kollektivet i Jönköping var Lena Jordebo, idag P1, Mikael Syrén och Jörgen Andersson, båda idag på P3.

Husockupationen gjorde Mian till en lokal kändis i Jönköping. I lägenheten på Söder i Stockholm har hon en löpsedel från Aftonbladet där det står ”Ockupanterna åkte ut igen”, med en bild på Mian då hon drar och rycker i ett stängsel. Men det är inte det enda löp som finns i hallen.

De övriga rör Mians kompisar och hennes kärleksliv. Det är löpsedlar om hennes förhållande med sin nuvarande sambo Sophie Uppvik, tidigare Robinsondeltagare, och författaren Louise Boije af Gennäs, som i boken ”Stjärnor utan svindel” skrev om deras relation.

“Jag är bara känd i vissa kretsar”

Mian ryggar tillbaka då jag påstår att hon är kändis och allt vad ordet förknippas med, gå på innepartyn och finnas på Micael Bindefelds inbjudningslista. Själv anser hon sig inte vara någon kändis.

– Jag har blivit känd i vissa kretsar, bland homosexuella, feminister och i skvallerpressen. Men fråga vanligasvenskar och de vet inte vem jag är.

Mian säger att hon ibland skulle vilja wallraffa, men att det inte går eftersom hon är för känd i vissa kretsar. För flera år sedan skulle hon göra ett reportage om Fryshuset i Stockholm. Hon gjorde reportaget men undvek att gå in i skinnskallarnas dåvarande barack med tanke på att de eventuellt skulle känna igen henne som lesbisk och att hon står politiskt till vänster.

– Det är en nackdel att vara känd som journalist. Det finns inga fördelar.

Mian strävar inte efter kändisskapet utan det är så att säga en biprodukt av hennes engagemang och försvar för kvinnors, homosexuellas och djurens rätt. Det var viljan att föra fram sina synpunkter som gjorde att hon började skriva för tidningar.

“Minoriteter börjar ta plats”

När hon för den nystartade tidskriften Reporter, på 80-talet började skriva om homosexualitet var det få andra tidningar som tog upp detta ämne. Det var ett pionjärarbete att belysa de homosexuellas situation i Sverige. Nu skriver även dagstidningar om homosexuellas rätt att ingå äktenskap och adoptera barn. Orsaken till att det blivit mera accepterat att ta upp dessa frågor har många orsaker som ett accepterande av kulturer som inte tillhör majoriteten, anser Mian.

– Minoriteter börjar ta sig plats. Det gäller invandrare, handikappade likväl som homosexuella. Minoriteterna har tröttnat på att vara marginaliserade. Kanske medierna har haft ett inflytande för det hade inte gått att tiga ihjäl gayrörelsen och feminismen.

Mians feminism är inte bara tomma ord. Hon och Anna-Klara Bratt på Arbetaren har genomfört en omdaning av hela redaktionen och tidningens innehåll. De vill att tidningen skall återspegla hur samhället ser ut. Därför består redaktionen nu av hälften kvinnor, hälften av artiklarna skall handla om kvinnor och hälften av bilderna skall visa kvinnor.

– Vi vill göra en mera feministisk tidning och skapa balans både redaktionellt som innehållsmässigt. Nu är det en liten övervikt av kvinnor på redaktionen. Men det är inte så att vi vill skapa en matriarkal tidning. En tidnings syfte är att kritiskt granska och återspegla samhället i sin helhet. Och som Anna-Klara brukar säga: har man inte denna balans mellan könen så har man misslyckats.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se