Mustafa Can: ”Jag ville möta deras blickar”

Ett par veckor efter att hans omtalade reportage om Sverigedemokraterna publicerades fick Mustafa Can ett brev. Där stod: ”Tack för en lysande artikel. Tack för att du öppnade mina ögon. Nu vet jag vilka jag ska rösta på nästa gång: Sverigedemokraterna!”

Men det brevet var ett undantag. Bland alla de hundratals reaktioner som har strömmat in under veckorna som gått har de allra flesta vittnat om precis motsatt reaktion. Många säger att de först efter att ha läst hans text på riktigt förstod vad Sverigedemokraterna stod för.

Att reportaget – som också lett till en nominering till Stora journalistpriset, i kategorin ”Årets berättare” – blev så starkt beror säkert åtminstone till viss del på det faktum att Mustafa själv är kurd, och därmed också är en av dem som svartmålas i partiets propaganda.

Under sju veckors tid följde Mustafa Can tre av Sverigedemokraternas ledande företrädare i deras vardag och partiarbete. Hans skildring av deras åsikter, och av hur människor betedde sig mot honom under partiets möten, ger en oerhört tydlig bild av vad man kanske kan kalla den svenska vardagsrasismen.

– Det är många som har undrat hur jag stod ut, hur jag bara kunde ta allt det där utan att bli förbannad. Men det var aldrig svårt. Det var ju… vad ska man säga?… intressant. I ordets rätta bemärkelse. Hur de pratade illa om ”de andra”, samtidigt som jag, som är en av dessa andra, stod där framför dem. Det var… märkligt.

– Det var för att stilla min nyfikenhet som jag ville göra det där reportaget. Allting som har skrivits om

Sverigedemokraterna har varit så förutsägbart. Så enbart fördömande. Jag ville se vilka de här människorna är, hur de ser ut, hur de lever. Möta deras blickar.

Fördomar finns överallt

Dessutom, säger Mustafa Can, var det ju inte så att det var första gången han möttes av fördomar.

– Det finns ju överallt, inte bara i Sverigedemokraternas kretsar. Det kanske inte är så uttalat på annat håll, men det märks ändå. I sättet man ser på mig som invandrare, att man blir extra vaksam, en spänning som uppstår när man kommer in i en affär. Det kan nästan vara värre än allt jag fick höra hos Sverigedemokraterna.

Vi möts för att göra denna intervju på ett bokkafé inte långt från Sveavägen i centrala Stockholm. Mustafa är precis tillbaka från en semesterresa till New York. Under dagen som gått sedan han kom hem har han redan hunnit dricka minst tio koppar espresso, berättar han.

– Det gick inte att få tag i vettigt kaffe i den där stan. Inte någonstans! Inte ens på italienska restauranger. Allting smakade illa. Det måste vara något med vattnet där borta.

Mustafa är klädd i lediga men eleganta kläder. Kavajen är stilig, men inte prålig. Han är intresserad av kläder, älskar god mat (och gott kaffe), att resa, gå på utställningar, leva storstadsliv.

Kalsongbrist

I en text i DN LördagSöndag har han skrivit om sitt stora intresse för snygga, dyra italienska underkläder. Han skriver om hur det hänger ihop med att han växte upp i en fattig bergsby där kalsonger ”var en nåd att stilla bedja om”. Där såg han en dag en ökänd feodalherres son bada i en sjö i närheten, klädd i glänsande vita, y-frontsformade kalsonger. En upplevelse som bränt sig fast.

– Jag är oerhört präglad av min bakgrund. Allt mitt engagemang för rättvisa, för att berätta om hur verkligheten ser ut, kommer av att jag har vuxit upp i en fattig, förtryckt miljö. En miljö där det var förbjudet att uttrycka sig. Hela vår kultur var förbjuden.

Som sexåring kom han till Skövde, där han växte upp, gick i skola, började jobba. Först inom restaurangbranschen, sedan, efter flytten till Stockholm, som TV-producent och skribent.

“Släkten ville jag skulle bli läkare”

– Jag skulle ha blivit läkare egentligen. Hela min släkt ville att jag skulle bli läkare. Och då snackar vi en stor släkt, hundratals människor. Jag var den första som hade chans att läsa, och man tyckte att läkare var fint, för en läkare kan rädda liv. Eller så borde jag ha blivit advokat, för en advokat kan kämpa för friheten. Journalist däremot, säger min pappa, det är inget riktigt yrke.

Men journalist blev han ändå. Det var ingen tydlig plan, berättar Mustafa, det mest bara hände.

– I mitt undermedvetna har jag nog alltid varit journalist. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka mig. Och så har jag alltid varit nästan sjukligt nyfiken.

Hans formella journalistutbildning består av en fyrtio veckors kurs på en medieskola. Den var viktig, inte minst för att han där träffade sina två mentorer – Expressens legendariske redaktör Edgar Antonsson och frilansjournalisten Mats Wickman.

– De två har lärt mig oerhört mycket, och i dag är vi nära vänner. Edgar Antonsson är en fantastisk person, journalist ut i fingerspetsarna. Han är pensionär nu, men vill ge något tillbaka till journalistiken. Honom får jag fortfarande massor av uppslag ifrån.

Långa berättande reportage

Reportaget om Sverigedemokraterna gjorde Mustafa för Dagens Nyheters helgbilaga LördagSöndag, där han vikarierar sedan i somras. Dessförinnan har han under flera års tid frilansat, med inriktning på långa och berättande bakom-kulisserna-reportage. Precis den sortens jobb som varenda blivande journalist drömmer om, men som trots det så sällan blir gjorda.

Mustafas engagemang för journalistiken och för dess möjligheter är uppenbart. Han säger att han är tacksam för att han kan ha det här yrket. Fast sedan rättar han sig:

– Nej, inte yrket. Den här livsstilen. Det kan låta klyschigt, men journalistiken är en livsstil för mig.

Han beskriver sig som ”insnöad” på de längre, fördjupande reportagen. De som kräver oerhörda mängder research, de som går på djupet.

– För att göra det bra krävs en genuin nyfikenhet. Och att man orkar ta konsekvenserna av sin nyfikenhet. Att man offrar sin fritid. I alla fall ibland. Att man skiter i om klockan är fyra på natten eller om det är dags att gå hem. När jag arbetar med ett projekt så vill jag lära mig allt som bara går att lära sig, så att jag är trygg med materialet. Även om man inte tar med så mycket i texten så måste det finnas där.

“Ett bra reportage är ett teamwork”

Samtidigt får man inte glömma, säger Mustafa Can gång på gång under intervjun, att ett bra reportage inte bara, eller ens i första hand, är resultatet av en enskild journalists arbete. Det är ett teamwork, där hela redaktionen är med. Men framförallt skapas det i samarbetet mellan skribent och fotograf. Som under reportaget om Sverigedemokraterna, där han jobbade tillsammans med Fredrik Funck.

– Fotograferna får sällan den credit de förtjänar för den här sortens jobb. Det blir ju bara bra när text och bild samspelar, när de drar varandra. Det är ju ingen jäkla essä man skriver.

Det är oerhört tråkigt, tycker Mustafa, att utrymmet för dessa ambitiösa featurejobb är så pass begränsat i svensk dagspress.

– LördagSöndag är unikt på det sättet. Det är en fantastisk möjlighet att få arbeta där. Men jag är orolig för vad som kommer att hända nu, med de stora besparingarna. Och när tidningen blir tabloid. Fast jag kan inte tänka mig annat än att bilagan får vara kvar. Det vore en katastrof om den lades ned.

Tidigt, långt innan han själv blev journalist, läste Mustafa artiklar och reportage uppmärksamt, intresserad av hantverket: Hur börjar man en text på effektivast möjliga sätt? Hur bygger man upp och behåller dramatiken i en berättelse?

Gunnar Ekelöf en förebild

Fortfarande läser han mycket. Bland svenska författare är Gunnar Ekelöf en förebild.

– Inte minst för att han är en så visuell poet. Han blir påverkad av de miljöer han befinner sig i, de sätter igång processor som märks så tydligt i texterna han skriver.

På samma sätt är det med ett bra reportage, menar Mustafa. Det är mötet med omvärlden som skapar texten. Att gå ut i samhället, att verkligen möta människor, är ”helt jävla oslagbart”, säger han:

– Vissa intervjuer kan man förstås göra på telefon. Men det viktigaste är ändå att möta människor. Som Gun, pensionären som jag följde i reportaget om Sverigedemokraterna. Att sitta i hennes hem, höra henne prata, se hur hon lever. Det var det enda sättet för mig att verkligen förstå varför hon tycker som hon gör.

– Alldeles för många texter är skrivbordsprodukter. Och det märks tydligt. Det är i mötet med verkligheten som det händer saker.

Magnus Västerbro

Namn Mustafa Can Ålder 32 eller 33. Enligt födelsebeviset 33, men hans mamma tror att han nog egentligen är 32 Bor Lägenhet i Stockholms innerstad Familj Sju syskon plus mamma och pappa Yrkesbakgrund 40 veckors utbildning på Medieskolan. Därefter frilansjournalist, bland annat för Aftonbladet, Rädda barnens tidning Barn och Dagens Nyheter. Sedan sommaren 2002 vikarierande reporter på DN LördagSöndag Aktuell Nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare med motiveringen: ”för en personlig ton, ett språk som berör och med en effektiv berättarteknik som han utvecklat i flera reportage, med skildringen av Sverigedemokraterna som höjdpunkt”. Om han vinner avslöjas på torsdag Drivkraft Nyfikenhet.