Naila Saleem: ”USA är en medial stormakt”

När ni läser detta är Naila Saleem troligtvis tillbaka i Afghanistan. Skyddsvästen har hon dock lämnat kvar i Sverige och den hjälm hon köpte på ett överskottslager i Islamabad har hon slängt. Den här gången tänker hon stanna tio månader i Sydasien.

Naila hade inga planer på att bli krigskorrespondent då hon förra sommaren åkte till Pakistan för att frilansa under ett år. Hon tänkte skriva reportage om hur människor verkligen lever i Indien, Pakistan, Sri Lanka och Bangladesh, inte enbart rapportera om katastrofer, svält och misär: en alltför vanlig bild medier ger av tredje världen.

Men den 11 september förändrades allt. Plötsligt befann hon sig i det massmedialt hetaste området i världen. Efter terrordåden i New York flydde alla reportrar och hjälparbetare från Afghanistan, rädda för att bli misshandlade, dödade eller tagna som gisslan och för att användas som levande sköldar. Efter en tid ville alla återvända. Men då var gränsen stängd.

Tusentals reportrar flög till Pakistan för att bevaka förberedelserna inför anfallet mot talibanregimen i Afghanistan. CNN landade med sitt specialplan i Pakistans huvudstad Islamabad. Alla större nyhetskanaler satte upp sina huvudkontor på stadens lyxhotell.

TTs utsända

Några telefonsamtal till TT och Naila var nyhetsbyråns utsända, deras reporter i krigszonen. Aftonbladet hade under pågående konflikt en artikel om varför det finns så få kvinnliga krigskorrespondenter. Naila var enligt artikeln en av dem. Men hon ryggar tillbaka inför beteckningen. Hon känner inget gemensamt med de machomän som klädda i kakivästar, med ett överflöd av fickor, rusar från konflikt till konflikt för att göra frontreportage.

– De har en attityd av att ha sett allt, varit med om allt, gjort allt. Jag spelade inte i samma division som dem, säger Naila.

Viktigt bland dessa frontreportrar är att ha de rätta prylarna: skyddsväst, satellittelefon och hjälm gjord av kevlar. Naila fick till en början nöja sig med en hjälm hon hittade på ett överskottslager eftersom den utrustning som TT skickat ner fastnat i den pakistanska tullen. Förseningen gjorde att hon inte kunde åka till Tora Bora, där amerikanerna misstänkte att al-Qaidas ledare Usama bin Ladin gömde sig.

Många av de journalister som i all hast fick lämna sina hemmaredaktioner hade en vag uppfattning om Afghanistan och Pakistan. Naila träffade flera som använde guideböcker som Lonely Planet för att skaffa sig kunskap om de länder de blivit utskickade att bevaka. Naila kände sig tryggare i sin rapportering eftersom hon några år tidigare varit i regionen och jobbat och har delar av sin familj där.

Massmediala epicentret

Pakistan befann sig i det massmediala epicentret och hon jobbade och slet dygnet runt, sju dagar i veckan. Efter hand som bombningarna av Afghanistan drog ut på tiden blev reportrarna i Pakistan allt otåligare. Reportagen om flyktingar var uttömda. Reportage inifrån de områden som fortfarande kontrollerades av talibanerna var nyheten.

– Några vänner erbjöd sig att smuggla mig över gränsen till Afghanistan. Men jag sade nej. Så mycket var inte storyn värd. Nu i efterhand undrar jag hur seriöst erbjudandet egentligen var.

Med det var många som lät sig smugglas in i Afghanistan. Den brittiska journalisten Yvonne Ridley blev mediekändis efter att hon gripits av talibanerna och varit deras fånge i tio dagar. Hon sålde sin berättelse över hela världen.

Naila behövde aldrig riskera sitt liv för att TT skulle vara intresserade av hennes artiklar. Det var hela tiden en dialog mellan henne och redaktionen.

– TT sade att de vill ha mina storys, men att det var upp till mig att ta beslutet att åka till Afghanistan.

En morgon kom beskedet. Norra alliansen hade marscherat in i Kabul och Jalalabad. Afghanerna är ett mycket företagsamt folk och efter några timmar hade de ordnat fram 50 minibussar som i karavan körde 150 journalister till den nyss befriade staden Jalalabad.

Efter ett dygn i staden hyrde Naila och en reporter från Helsingin Sanomat en bil med chaufför och begav sig över bergen till Kabul. Fyra dagar senare dödades fyra journalister då de tog samma väg. De hade blivit utsläpade ur sina bilar och avrättade.

När Naila kom fram till Kabul var alla rummen på Intercontinental, ett av de få fungerande hotell som tog emot västerlänningar, ockuperade. Chauffören, som även fungerade som tolk, erbjöd henne och den finska kollegan att sova över på golvet i hans hem.

Det blev en absurd upplevelse att komma in i Kabul. Här hade en regim som förbjudit musik, människor på bild och som sysslat med offentliga prygelstraff styrt under flera år. Men redan dagarna efter att talibanerna jagats bort gick det att köpa grekiska oliver, franska praliner, tysk öl, Jack Daniels och toalettpapper på marknaden. Priserna var skyhöga –12 dollar för en öl –men många journalister var villiga att betala för att släcka törsten efter en dags arbete.

Lånade generator

Det räcker inte enbart med att ta sig fram till en plats. Det gäller också att kunna skicka hem sina artiklar annars är mödan inget värt. Den finska kollegan hade en satellittelefon som hon fick låna och läsa in sina texter till TT. Men elförsörjningen var sporadisk och för att kunna ladda batterierna till sin bärbara dator hyrde kollegan en generator från en juiceförsäljare.

Mycket av mediebevakningen kom efter talibanernas fall att handla om förtrycket av den afghanska kvinnan. Reportrar var på jakt efter kvinnor som tagit av sig burkhan, den klädesdräkt som täcker hela kroppen.

– Förvåningen att kvinnorna behöll burkhan var stor och visar hur ensidig bild många journalister hade av afghaniska kvinnor innan de fick chansen att träffa dem. Det finns kvinnor som under talibanregimen aldrig behövde använda burkhan medan andra redan nyttjade den sedan många år. Bilden är alltså inte så enkel som att talibanerna tvingade alla att bära den.

Efter några dagar förstod Naila att deras närvaro i bostadskvarteret inte uppskattades av alla. En granne ville inte ha några västerlänningar boende i kvarteret, rädd för att dra på sig uppmärksamhet.

Efter det att TV4s fotograf Ulf Strömberg mördats i det hus i norra Afghanistan som TV4 hyrde insåg hon hur dumdristiga de varit då de bodde i bostadskvarteret i Kabul.

– Det är en svår avvägning. Men det är inte bra att isolera sig från verkligheten genom att bo på hotell.

Sveriges Radios korrespondent blev nedslagen då han gjorde ett reportage vid fredagsbönen utanför en moské i Pakistan. Han var en representant för det förhatliga väst. Några liknande obehagligheter råkade Naila aldrig ut för. Hon kände sig aldrig rädd under sina resor genom Afghanistan och Pakistan. En gång blev hon uppmanad av en pakistansk demonstrant att åka hem. Men då klev andra demonstranter fram och skällde ut honom för att han förolämpat henne.

Att befinna sig i händelsernas centrum har gett Naila tillbaka det självförtroendet hon påstår sig hållit på att förlora efter år som ständigt utlasningshotad vikarie. Hon har återfått självtilliten och uppmanar flera kvinnor att göra samma sak som hon.

– Man behöver inte vara 55 år för att åka utomlands och jobba som stringer. Jag tycker att flera unga kvinnor ska ta mera plats.

Dessutom har mötet med det massiva medieuppbådet i Afghanistan lärt henne hur medier agerar och fungerar vid stora konflikter.

– Ett land är intressant så länge som det går att tjäna pengar på det. Även i medievärlden är USA en stormakt.

PÄR JANSSOpj@sjf.se