Nils Schwartz: ”Vi var för optimistiska”

I ett Expressen som virvlar allt snabbare i jakten på sin själ finns det medarbetare som inte snurrar med.
Nils Schwartz är en av dem, kritiker på kulturavdelningen, som varken tycks flänga efter upplagesiffror eller makt. Med glidande gång tassar han fram i korridoren på vandringen efter varsamma, tankeväckande formuleringar.

Är det detta som är att hålla stilen?

Nils Schwartz har varit drygt sexton år på Expressen och har alltmer kommit att utgöra kulturavdelningens nav – och diskreta makthavare.

Efter att ha doktorerat i litteraturvetenskap 1979 skrev han kritik samt provade på läraryrket för att i början av 80-talet bli anlitad av Expressen som litteraturkritiker, först som frilans och från 1985 som anställd. Med tiden fungerade han också som teaterkritiker, erdaktionssekreterare, rubriksättare, hussatiriker, TV-kritiker med mera.

Vad har hänt med kulturjournalistiken sedan dess?

– Professionaliseringen och breddningen är de stora förändringarna. Dåtidens kritiker var ofta specialister i olika kulturgenrer, idag har skribenterna oftast en rent journalistisk bakgrund. På 80-talet stod man närmare den akademiska världen på ett sätt som det främst är Svenska Dagbladet som hållit fast vid. Sen har genren breddats genom att kulturreportaget har blivit vanligare, vilket dels också är en följd av den nya rekryteringen.

Alcalá-affären ett bakslag för kulturjournalistiken

Kulturjournalistiken har fått fler uttryck, blivit mer samhällstillvänd. Men denna utveckling har också lett till bakslag. Ett av dem var Alcalá-affären, som kom att utvecklas som en allmän uppgörelse mellan nyhets- och kulturjournalister.

– Ursprungligen var debatten framför allt en strid mellan avdelningar på DN, men den hätska tonen vällde över till andra tidningar. Jag kan förstå nyhetsjournalisternas reaktion, för många av kulturartiklarna var dåligt underbyggda. Även om jag inte stod i främsta ledet gav det en tankeställare, jag trodde ju också på Alcalá på ett alltför oreflekterat sätt.

@bild: 1

Är det till och med fråga om en kris för kulturjournalistiken?

– Visst blev Alcalá-affären en allvarlig tankeställare, men rent allmänt är det ofta kulturjournalisterna själva som är mest kritiska mot sina egna sidor. Kulturjouranlister, i synnerhet fast anställda, kan uttrycka en monumental leda över till exempel teaterkritik som jag inte är säker på att läsarna delar.

Okritiska förhandsartiklar

Nils Schwartz ser i stället faran i att genren hemfaller åt förhandsartiklar i stället för kritik, sales promotion i stället för analys.

– Om förhandsartiklarna får större utrymme än recensionerna då vet jag inte vad man sysslar med, en sådan tendens är problematisk för journalistiken rent allmänt. Vår roll är ju att kritiskt granska, och det kan man ju inte göra i förhand.

Under Joachim Berners tid som chefredaktör genomfördes en satsning på kulturmaterialet, med ett extra kulturuppslag i Expressen, som bryggade över mellan traditionell kritik och Feber-sidornas kvalificerade nöjesjournalistik, som sedan övergick till de rena nöjessidorna.

– Man sökte en ny målgrupp, andra än de traditionella kvällstidningsläsarna och sportpubliken. Men det marknadsfördes inte helhjärtat. Obegriplig idiotreklam från Gröna Lund kördes på bio, och satsningen var inte uthållig. Överhuvudtaget tycker jag inte att tidningsreklam bör göras av reklambyråer, utan av tidningarna själva.

“Jag blev besviken på Berner”

Under hösten föll upplagan, chefredaktören Berner snärjdes av den misslyckade rekryteringen och mejlaffären, och isolerade sig allt mer. När 11 september-attacken inträffade var Berner på semester, tittade in som hastigast på redaktionen men var inåtvänd, grubblande och på väg att förlora auktoriteten. I september var det nyhetscheferna som tog alla initiativen.

På Expressen berättas historien om planet som störtade i Brooklyn några veckor efter terrorattacken. Runt nyhetsdesken var aktiviteten febril, de internationella TV-kanalerna skruvades upp i volym, folk ringde och jagade kommentarer och experter. Men chefredaktören satt ensam i sitt rum och läste vad tidningen Visions nätupplaga skrev om honom själv. Han hade gett upp. Matchen mot nyhetsdesken var förlorad.

– Ja, jag blev besviken på Berner. Han hade själv talat om förändringsprocessens faser, uppförsbacken och krönet som måste passeras för att det sedan skulle lossna på andra sidan. Men när det verkligen gällde gav han ju själv snabbt upp, funderar Nils Schwartz.

Berners gigantiska och tidiga satsning med att få alla delaktiga i förändringen innefattade bland annat ett stort antal arbetsgrupper som skulle formulera mål och strategier. Det imponerade på alla. Närmast en maoistisk gräsrotsstrategi blandad med en ny öppenhet och diskussionsvilja. Idag talar den nya ledarduon Larsson och Sjöberg inte om gemensamma mål, utan om att redaktionen får se när det händer saker när de genomförs. Hur känner Nils Schwartz inför detta?

– Jag tycker att det är vettigt. De radikala greppen blev så misslyckade, de skrämde läsarna, så successiva förändringar är nog att föredra. Visst är det synd att kultursatsningen inte fick prövas på allvar, men jag tror nog ändå att vi var alltför optimistiska.

Troligt med mer kultursammarbete

Expressen, Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten är editioner av samma tidning idag. Men kulturavdelningarna har fortfarande till största delen eget material. Både andra kulturuppslaget och Feber-sidorna är borta på Expressen, och Nils Schwartz tror att de tre editionerna kommer att dela på mer kulturmaterial framöver, även om det inte är något som hans redaktion driver hårt.

Så vad är kulturjournalistikens syfte? Att göra gott? Även om Nils Schwartz är i många avseenden är en klassisk kulturradikal, vill han inte definiera yrkesuppdraget så:

– Nej, det skulle bli väldigt tramsigt. Ett humanistiskt patos kanske jag vill tillskriva mig, men det är lätt att det blir en massa retorik om man talar i sådana termer. Det är heller inte säkert att jag kan leva upp till dem. Jag kan väl sträcka mig till ambitionen att inte vara orättvis.

Politiskt ser han sig närmast som allmänsocialistisk vänsterliberal, om ett sådant begrepp går att få ihop.

Men han framhåller kulturjournalistikens kritiska uppdrag, och säger att han ibland får finna sig att bli kallad USA-hatare:

– Att vara kritisk mot makt och överhet borde väl alla vara. Det står ju till och med i läroplanen för skolan. Det är svårt att se något mer mäktigt än USA, så det vore konstigt om USA inte kritiserades på kulturredaktionerna.

Ändå tycks Schwartz framför allt leta efter sanningarna inom sig själv.

“Bra texter ska skriva sig själva”

Journalistik som ett förlösande, terapeutiskt arbete:

– Bra texter ska skriva sig själva. Efter att ha skrivit första meningen ska maskinen göra resten. Tänker man för mycket blir det konstruerat. Har man läst en bok eller sett en pjäs så finns ändå allt inkapslat inom en, säger han.

Däri ligger också en dröm om stilen som ett spontant gestaltande. Att kulturjournalistik har blivit en symbol för finkultur finner han dock olyckligt. I stället är det subjektiviteten, det skrivande jagets närvaro i texterna som borde vara kännetecknet – inte ett komplicerat språk eller en avancerad stil.

Själv ägnar han sig främst åt kritik men medverkar även till hur samtidsdebatterna tar sig uttryck på sidorna. De egna reportagen har däremot varit få:

– För mig är skrivandet roligare än insamlandet, jag känner ingen direkt längtan efter att göra egna reportage och har helt enkelt lättare för det skrivna än det talade ordet. Det gäller även rollen som redaktionssekreterare. Den som dagligen ska underhålla frilanskontakterna har en förmåga att konversera och verka vänlig på ett effektivt sätt som jag saknar, säger han.

Är mannen bakom Ankan

Därför är det ofta Schwartz hand som vilar över kultursidornas utförande på Expressen. Formuleringar ansas varsamt, rubriker ges underfundiga, akademiska vändningar. Och det är han som skriver Ankan, de humoristiska samtidsbetraktelser som överlevt flera av tidningens omgörningsprogram.

– Jag har inga direkta förebilder i mitt sätt att skriva, kan inte begripa min stil eller varför andra gillar det jag skriver. Men jag tycker att det är en nyckelfråga att kulturjournalistik ska ha ett personligt gestaltande språk, vilket för övrigt också bör finnas i nyhetsjournalistiken. Däri tror jag faktiskt hela journalistikens framtid ligger, säger Nils Schwartz.

Paul Frigyes

pf@sjf.se