Olle Söderlund: Elak, men på gott humör

I en artikel i Expressen 1992 tog en psykologiprofessor TV-reportern Olle Söderlund som exempel på typ A-personlighet: ”Han pratar fort och smattrande och är dominant.”

Den rastlösa typ A-personligheten är tävlingsbenägen, aktiv, och aggressiv och sägs löpa större risk än andra att drabbas av utbrändhet och hjärtbesvär.

– Jag har inte drabbats av något trötthetssyndrom och jag är fortfarande nyfiken på livet och samhället och vart det bär hän, säger Olle Söderlund.

Han fyllde 65 år i våras, men stretar vidare som reporter på ABC-nytt, SVTs lokala nyhetsprogram i Stockholm.

Inte för inte är han också maratonlöpare.

– Man har rätt att jobba till 67 år. Men om jag stannar till dess beror på vad jobbet fylls med. Det hänger också på om jag får vara frisk, om det är kul och om arbetsgivaren vill ha mig kvar.

bryt

Olle Söderlund är född i Norrtälje och uppväxt på Väddö, vilket kanske delvis förklarar ivern i hans bevakning av Roslagen i ABC. Turism, fiske och skärgårdsfrågor är hans specialämnen. Men han gör numera inslag om det mesta.

– Av nödvändighet är man inte så specialiserad på ABC. Man får ta det som är aktuellt inom spridningsområdets 27 kommuner.

I början av 60-talet flyttade han till Umeå.

– Det var ett fruntimmer, förklarar han.

Lakonismen rymmer inte hela sanningen. Olle Söderlund hade andra planer än att bli lantbrukare som sina föräldrar. Med folkskola som enda utbildning var möjligheterna till utbrytning begränsade. Men i Umeå såg han en öppning.

– Det här var på stenåldern när folk med min bakgrund inte kunde bli något, utom möjligen folkskollärare. Så jag gick folkskollärarseminarium.

bryt

Under studietiden frilansade han åt Västerbottens-Kuriren med bok- och filmrecensioner.

– När SR öppnade kontor i Umeå ville de ha någon halvbildad och jag blev ombedd att söka.

Då var SR moderbolag för både radio och TV och Olle Söderlund fick under fyra år göra inslag både åt såväl Dagens Eko som Aktuellt. 1967 blev han anställd på Ekot i Stockholm och 1974 gick han över till Raport och blev politisk reporter.

Det är också som terrieraktig politisk TV-reporter han är mest känd för en rikspublik, även om han fortfarande kan dyka upp när ett och annat ABC-inslag sänds i Rapport eller Aktuellt.

Hur har förhållandet mellan journalister och politiker ändrats?

– Förr var det ojämlikt, minst sagt. Medierna var ingen maktfaktor att räkna med. Den mängd information som gick ut från politikerna till folket var liten.

Olle Söderlund hann med Tage Erlanders sista år som politiker och berättar om vår längste statsminister:

– Erlander tyckte att det räckte med tre presskonferenser om året då journalisterna fick anteckna vad statsministern eller försvarsministern sade.

Därutöver kunde regeringen gå ut via TT ibland.

bryt

I dag är medierna mycket viktigare för politiken och politikerna än för några decennier sedan. Men Olle Söderlund tycker att debatten i medierna ofta skummar på ytan.

– Skandaler och sensationer är självgenererande. Jag vet inte om publiken blir så mycket mer upplyst om kärnfrågorna även om den totala volymen av information ökat.

Nutidens politiker är mer tillgängliga. De kan inte bara säga nej till att uttala sig eftersom tystnad i dag är förödande för politiker som måste hävda sig och sticka ut i mediebruset.

Vilken politiker har varit svårast?

– Sträng var mäktig, maktfullkomlig och auktoritär. Vi som var unga reportrar var ingenting för honom. Många av dagens politiker är mera lättflirtade. Jämför jag rikspolitikerna och lokalpolitikerna så är de lokala mycket mer lättkontaktade.

Efter nästan 40 år som politisk reporter är han luttrad och reflekterar över hur sällan vallöften infrias och reformpaket genomförs.

– Det är slående hur sällan det går som politikerna vill. Verkligheten vägrar rätta sig efter deras goda avsikter. Det är svårt att veta vad som är avsiktliga lurendrejerier och vad som bara inte håller. Ibland känner jag mig förtvivlad över med vilken ringa vishet världen styres, för att travestera Axel Oxenstierna.

Har journalistiken i allmänhet förändrats?

– Det var en stor fråga det, redaktörn. En generell tendens är att det inte längre finns särskilt mycket skyddade sektorer i samhället. Man kan göra avslöjanden – eller ge sken av att göra det – inom alla områden. Ta Skandia och lägenheterna som cheferna skaffat sig. Det är svårt att tänka sig att man hade skrivit om det för 20 år sedan. Banker och försäkringsbolag måste i dag åtminstone ge sken av att ge insyn.

Som han ser det bör avslöjanden vara av viss vikt. Annars blir det mera ett manér att presentera stoffet på, det riskerar bli mera dramaturgi och estetik.

Det finns lite löjliga drev, tycker han, men han är glad över att den falska respekten för makthavare inte finns kvar.

– Högtidligheten kring politikerna och kring ÖB och hans moster har vittrat bort. Det är skönt för mig som medborgare och mediekonsument.

bryt

Dock tycker han sig ha lagt märke till att det blivit vanligare att journalister på ett okritiskt sätt slår upp vad forskare kommit fram till i studier och rapporter.

Där slarvas det inom kåren, menar han. Ofta missar man att rapporterna är partsinlagor från intresseorganisationer. Frågorna att ställa sig är: Vad är detta, egentligen? Vilka ligger bakom?

Den examinerade magistern svingar också pekpinnen:

– Det finns en tendens till förfall inom journalistiken. Man godtar och använder klyschiga benämningar som myntats av politiker: ”världssamfundet”, ”stabilitetspakten”, ”fredsprocessen”. Det behövs mer språklig skärpa.

Säger författaren Olle Söderlund, som 1986 gav ut romanen Medvindsmannen. En ny roman kommer eventuellt, ovisst när.

Det blev en vitalisering när TV4 kom och SVT fick konkurrens, anser Olle Söderlund. Han tycker att TV4s standard på nyheter är väl så bra som den på SVT. De kommersiella kanalerna har incitamentet att de ska tjäna pengar och prövar nya grepp för att se vad som fungerar. På SVT finns en broms mot förnyelse. Nya satsningar blir bara kostnader.

Men ibland behöver gamla program göras om, även på SVT, för att man ska kunna nå en yngre publik. Inget är oföränderligt. Olle Söderlund välkomnar också att SVT har föryngrats under de senaste åren.

– Det är mycket nytt, ungt folk nu. Vi gamlingar är utsatta.

Är du bekymrad över åldersfixeringen?

– Man ska inte behöva skämmas för att man blir äldre. Vi är också några som håller i gång fast vi är något till åren komna, som Bosse Holmström och Bo Karlström i TV4. Åke Ortmark har fått en ny vår i TV8.

– Samtidigt förändras åldersstrukturen, befolkningen blir äldre – även publiken. Spännvidden får inte bli för stor mellan publiken och de som gör programmen. Det är bra om alla åldrar är representerade.

Han upptäckte på ABC att människor är lättare att tala med när man inte företräder fina Rapport eller Aktuellt. Sin egen stil har han inte behövt ändra på; han behandlar alla, hög som låg, med samma respektlösa attityd, ofta med en lätt ironisk knorr i kommentaren. En del kallar honom elak.

– Det är befogat att vara elak, men man får akta sig för att bli sur. Elak, men på gott humör, får man gärna säga om mig.

bryt

På ABC jobbar han mest med nyheter: fort, snabbt och flinkt. Men ibland tröttnar han på det begränsade nyhetsformatet på ett par minuter och vill sträcka ut i längre reportage, vilket han till och från gör i ABCs fredagsreportage.

Just nu utreds om de regionala sändningarna ska få en normalbemanning och om det ska införas en normalmall för regional nyhetsproduktion i landets alla distrikt.

Olle Söderlund är kritisk:

– Det där är knasigt. Olika distrikt är olika stora, har olika strukturer och befolkningar och de borde inte behöva ha lika långa sändningstider.

Följer man ABCs sändningar får man intrycket att Olle Söderlund är i ständig rörelse inom spridningsområdet, uppsökande folk i slott och koja och med glupsk aptit på att få veta vad människor gör och har att säga. Det är lätt att föreställa sig redaktionsledningen markera hans förflyttningar med knappnålar på en karta.

bryt

Han tänker alltid i någon mån på publiken när han gör inslag. Det är en ryggmärgsreflex. Man får inte krångla till saker och ting, utan försöka lägga sig på rätt språklig nivå. Och det kanske är lättare när man som han hela tiden är ute och träffar folk.

– På stora redaktioner sitter man och tittar på sin skärm och väntar på uppenbarelsen som sällan infinner sig. Jag har jobbat på det hantverksmässiga sättet: En reporter och en fotograf går ut i verkligheten och pratar med verkliga människor. Det är för mig kärnverksamheten, journalistikens grund.

Håkan Lindqvist

hl@journalisten.se