PM Nilsson: Vänstersväng och bombhöger

När PM Nilsson kommer gående i Expressens korridorer ekar klackarna i golvet. Inte bara för att Expressens lokaler med tiden har blivit allt glesare befolkade, utan även för att ledarredaktionens chef går som en preussisk officer.

Intrycket stärks av hans reslighet, blonda hår och stålblå ögon. Men redan ett kort möte med honom gör klart att han långt ifrån kännetecknas av en klassisk ledarsidas trosvissa vetbästeri. Det går inte att missa: PM Nilsson har en öppen blick, ett levande intresse för människor och en uppriktig vilja till samtal. Han tillförde den svenska borgerliga ledarsidan viljan att lyssna och reflektera. Ett möte med PM Nilsson sprider snabbt känslan av att om man skulle hamna i konflikt i tvättstugan med honom, då skulle den nog ändå gå att lösa på något sätt.

– Ledarsidorna lever under nya villkor. Tidigare räckte det att det stod på ledarsidorna för att ha trovärdighet. Nu är det snarare tvärtom. Ledarskribenterna har ingen legitimitet bara genom sitt ämbete. Vi kan inte proklamera, utan måste argumentera, förklarar PM Nilsson.

Att det var han som kom att gå i bräschen för en uppgörelse med de borgerliga ledarnas tröskande programmatiska gnäll över socialdemokratin är inte förvånande. För PM Nilsson är en outsider i medieklassen. Han är uppvuxen i en lundensisk akademikerfamilj och närde aldrig några journalistdrömmar i skolan. Han gick naturvetenskaplig linje, sympatiserade med miljöpartiet och tänkte sig ett jobb som skogsexpert. Med självsäkerheten från det akademiska etablissemanget fick han efter några ströartiklar idén att söka tjänsten som redaktör på studenttidningen Lundagård. I anställningsintervjun lanserade han idén om att göra om Lundagård från en kulturtidskrift till en granskande nyhetstidning. Det gav honom jobbet:

– Sydsvenskans bevakning av universitetsvärlden var mycket försiktig, så det fanns verkligen ett stort behov av kritisk granskning av universitetsmakten i Lund i början av 90-talet. Vårt mål var att bli ovän med så många som möjligt på så kort tid som möjligt, berättar han.

Det är en hållning han själv tror är bra för journalister:

– Folk man har privata relationer med är det omöjligt att förhålla sig fritt till.

bryt

Trots uppväxten i Lund har hans tal endast en svag biton av nedputsad ädelskånska:

– Mitt språk visar nog en del av tiden. Min mor kom från Stockholm, hon var en del av 60-talets stora inflyttning till universitetsstäderna. Vår generation i Lund pratade egentligen inte skånska, säger han.

Menar du generation eller klass?

– Ja, jo… kanske klass också egentligen. Visst har sociala skikt fortfarande betydelse. I Lunds traditionella arbetarhem pratas ju skånska, medger han.

Efter Lundagård arbetade PM Nilsson på Blekinge Läns Tidning, där han också träffade sin nuvarande fru. Han hade fått smak på journalistiken, sökte sommarvikariat på Expressens nyhetsredaktion 1993, och blev förvånad när de ringde från ledarredaktionen.

– Det fanns en hemlig underjordisk gång mellan Lundagård och Expressens ledaravdelning, som kom till redan när Ivar Harrie var chefredaktör, och den kände jag inte till.

PM Nilsson hade flera vikariat på ledaravdelningen, bland annat under chefredaktören Olle Wästberg 1994, en tid då han tyckte att ledaravdelningen drevs som om den vore ett politiskt parti. När han anställdes 1995 hade hans instinkt att göra ledarsidan mindre propagandistisk växt till en medveten linje.

Han blev chef för ledarsidan 1999 och gav den raskt en friare, mer prövande och ibland även litterär inriktning.

– Att ha mer reflekterande och tänkande texter var viktigt. Men det finns också en fara i att vår ståndpunkt blir mer diffus. Vi får ju inte göra en helt sökande sida, det är kulturavdelningen bättre på. Vi måste ta ställning, säger PM Nilsson.

bryt

PM Nilsson tog ställning. ”Till vänster, till vänster”, var rubriken på en ledare år 2000, och inrikespolitiskt blev synen på socialdemokratin mer pragmatisk. Expressen blev mindre av en borgerlig mistlur och PM Nilsson tyckte att socialdemokratiska regimen under 90-talet förde en rimlig saneringspolitik under det asketiska 90-talet.

I Mellanösternfrågan omvärderades Expressens entydiga stöd för Israels politik.

– Synen på Mellanöstern är mycket en generationsfråga. Vi som jobbar här i dag är inte lika mycket präglade av ett Israel som är hotat till sin existens, utan har formats mer av tiden under ockupationen och det palestinska upproret. Vi var emot ockupationen, precis som många andra i dag, men har kvar kritiken mot arabstaternas ovilja till demokrati.

Så kom 2000-talet och när USA rustade för krig i Irak gjorde Expressen plötsligt en skarp högersväng. Ledarsidans markerade stöd för USA gjorde att den fick symbolisera det som skulle kallas bombhögern.

– Det var konstigt att vi utmålades så. Vi var inte jätteentusiastiska inför kriget, däremot beklagade vi inte Irak-regimens fall, och det räckte för att kallas krigshetsare.

Han anser att förebyggande invasionskrig kan försvaras i vissa lägen, beroende på hur man motiverar det.

Kommer Irak-invasionen att minska terrorismen?

– Bombdåden mot ockupanterna kommer nog inte att minska. Men jag tror att Irak kan bli en hyggligt demokratisk federation. Saddam-regimen skapade regional spänning och drev utvecklingen mot atomvapen. I tredje världens demokratisering släpar Mellanöstern efter.

PM Nilsson har rätt i att Expressens artiklar under USA-invasionen inte var direkt krigsvänliga, bland annat Anna Dahlberg uttryckte skepsis inför invasionen. Men Expressens bombhögerrykte kom snarast efter en ad hoc-diskussion på ledarsidan om USAs och Europas relation. Och här är PM Nilsson tydlig. Han tror inte att Europa kan sköta sin säkerhet själv, och han när en stark tro på ett gott, demokratiskt USA, som sprider frihet, välstånd och demokrati i världen.

– Europa är den stora fripassageraren i det här sammanhanget. Hade det inte varit för USA under andra världskriget hade Europa varit ett stort Vitryssland i dag. Sovjet hade inte gett upp utan Reagans kapprustning. Europa hade inte haft en chans, här finns för mycket inre demoner, med fascistiska högerpartier i alla länder. Utveckling, välstånd och information leder inte till demokrati i sig. Ekonomisk tillväxt kan legitimera systemet, som i Kina.

Därför tycker han också att vi ska gå med i Nato, att svenska soldater ska vara aktiva i stabiliseringsarbetet i Irak. Men det är också i frågan om stödet till USA och dess talrika krig i tredje världen, som PM Nilsson ser pressad och besvärad ut under intervjun.

– Visst, USA har gjort dåliga saker. Och vi har fått mycket kritik av läsare för stödet till USA.

I sin drivkraft att göra Sverige lite friare är individualismen ledstjärnan för PM Nilsson. Individen ska förverkliga sina liv.

Men klaners, släkters och kollektiva tillhörigheter är ju inte så flyktiga som individernas. Varför är då det individuella perspektivet viktigare?

– För det första kan kollektiv upplösas men individer består, och för det andra visar historien att de samhällen som sätter kollektiven främst i slutänden kommer att förtrycka och döda individerna.

Men PM Nilsson är en man av paradoxer – krockar som ofta uppstår när män med principer försöker inordna verkligheten under desamma. Samtidigt som han säger sig vara präglad av en yngre generations syn på Mellanöstern, är hans förtröstan på USAs goda vilja präglad av andra världskrigsgenerationens erfarenheter och kampen mot Nazityskland och Sovjet. Och PM Nilssons kategoriska betoning av det individualistiska perspektivet viker undan i synen på könen, där han tilldelar män ett kollektivt ansvar.

– Vi män är taskiga mot kvinnor, det är lika bra att erkänna det. När män samlas i en grupp kommer de att vara råa mot tjejerna och uttrycka ringaktning mot dem, det kan man utgå ifrån.

Men varför ska man plötsligt betrakta oss män som ett skyldigt kollektiv när individer gör övergreppen?

– Jo, men kollektiva föreställningar existerar ju. De är ofta förtryckande och individerna bör göra upp med dem. Det är inget avsteg från individualismen.

Hur ser du på dagens svenska nymoralism? Har vi en nyviktoriansk trend?

– Ja, visst, det finns helt klart en sådan trend, och den tycker jag illa om. Det finns även inom feminismen kyskhet, moraliserande och starka synpunkter på vad som är ett sunt sexliv och en märklig motvilja mot pornografi som jag aldrig förstått. Så länge pornografin framställs under bra villkor är den inget fel i sig, framhåller han.

PM Nilsson är lyhörd, resonabel och pålitlig. Bor i lägenhet på Södermalm, cyklar till jobbet och inleder nu den föräldraledighet han delar lika med hustrun. Han är inte den som vrålar okvädningsord i trafiken, förskingrar pengar och kommer aldrig att beslås med att ha börjat mucka gräl i krogkön.

PM Nilsson är en modern man med goda avsikter.

Vilket förstås inte betyder att han alltid står på det godas sida.

Paul Frigyes

pf@journalisten.se