”Rasism görs till känsloargument”

Högbergsgatan, nära Mariatorget i Stockholm. Vintersolen når inte in i rummet men de aprikosfärgade väggarna ger ett varmt ljus. Amie Bramme Sey har nyss avslutat en livesändning på Instagram. Ihop med kollegan och kusinen Fanna Ndow Norrby har hon förklarat för 500 kärleksbombande fans varför duon inte längre tänker låta sig intervjuas om rasism av vita journalister. Den sena lunchpizzan hon hunnit hämta kommer att bli halv­äten, colan stå oöppnad.

33-åriga Amie Bramme Sey driver den feministiska och antirasistiska podden Raseriet tillsammans med Fanna Ndow Norrby. Hon kan också kännas igen från Aftonbladet Morgon, På spåret eller Guldbaggegalan. Med frilanskontoret på Högbergsgatan, en tidigare skönhetssalong, är hon bokstavligen tillbaka på mammas gata. En liten bit västerut låg den affär med västafrikans­ka varor som mamman drev under hennes barndom; några kvarter österut gick hon i skolan. Uppväxthemmet finns en kort fågelväg bort, i ett kollektivhus vid Södra station.

Amie Bramme Sey har i en kolumn i Aftonbladet själv pekat på ironin i att hon, som envist lyft frågan om representation i journalistkåren, är sprungen ur de här kvarteren:
”Bara en stockholmare född på Södermalm med så snobbigt uttal på ’i’ att hon ofta blivit tagen för Östermalmsunge kan göra något så dumt som att skriva en text om problematiken i att varannan journalist bor i Stockholm, och då helst på just Södermalm.”

Annons

På 00-talet var Amie Bramme Sey en skoltrött gymnasist med dåliga betyg. Efter några års ströjobbande kom hon oväntat in på journalistprogrammet på Södertörns högskola. Att vara journalist verkade kul, ett jobb som kunde rymma det mesta. Radio lockade mest. Pluggandet gick som det brukat: dåligt. Hon hoppade av när hon fick jobb på SR Metropol.
– Metropol var en så konstig kanal, lite som hela Sveriges Radios mångfaldssatsning. Vi var många unga outbildade som inte alltid togs om hand, många blev utbrända. Men vi hade kul. Kunde göra tretimmarsintervjuer, det var sjukt, en experimentverkstad.

Som utlasad från SR rekryterades hon till Aftonbladet Morgon. Hon blev kvar i fem år, trots att hon egentligen ”inte är en så nyhetsnäsig person”, engagerar sig för mycket i allt som händer och tänker för lite på klick. Hon tycker mer om ett långsammare berättande. Som när hon och Fanna Ndow Norrby gjorde en SVT Edit-dokumentär om strippkulturen i USA. De filmade inne på klubbarna, pratade med kvinnorna, lade in egna reflektioner, vred och vände på ett ganska lågmält sätt, motsatsen till att skriva tittarna på näsan.

En lågmäld, långsam berättare? Lyssnare av Raseriet skulle nog inte känna igen beskrivningen. Kusinerna startade podden ur frustrationen de kände inför det offentliga samtalet om rasism och sexism. Fem år senare har den ömsat skinn. Feminism och antirasism är fortfarande ryggraden, men förpackningen lättsammare; ett rappt och roligt samtal om populärkultur och relationer. De ”snackar en massa bullshit”. För att det är roligt, och för att de tror att frågorna tjänar på en sådan ton.
– När det vi pratar om är så tunga saker som strukturell rasism behöver det blandas upp med mycket humor och lättsamma ämnen. Många tycker att de då orkar ta till sig det.

Black Lives Matter-sommaren 2020 sköt lyssnarsiffrorna i höjden, många hittade till Raseriet för första gången och podden var en tid den sjätte mest lyssnade i Sverige.
– Man kanske alltid haft en känsla av att rasism är vidrigt, men inte definierat sig som antirasist. Under 2020 började fler se sig som det.

Uppropet Vems SR?, där medarbetare vittnade om rasism på Sveriges Radio, kom inte som en överraskning för Amie Bramme Sey. Hon drar en parallell till jämställdhetsarbetet de senaste fyra decennierna. Aftonbladets kvinnor skrev 1978 Dokumentet av en anledning.
– Om det finns få kvinnor på en mansdominerad arbetsplats så kommer det finnas sexism på arbetsplatsen. Det är väl minst lika självklart att man som den enda eller en av extremt få icke-vita kommer att möta rasism. Det kan handla om direkta interaktioner med kollegor eller om vem som får vissa uppdrag, vem som får höras på möten.

Hon har själv varit med om att som enda icke-vit på redaktionen förväntas ha kontakter i invandrartäta Angered, för att ta ett exempel.
– Jag blev verkligen inte förvånad över något de på SR vittnade om – bara över det som hände sen. Hur ledningen förminskade uppropet ganska mycket, och sade att man inte har problem med rasism. Det tyckte jag var anmärkningsvärt. Hade jag jobbat på SR idag hade jag blivit jätteledsen.

Frågan om representation hamnar lätt i låsningar. Amie Bramme Sey konstaterar att ämnet är känsligt. Hon tror inte att någon har en agenda och vill hålla människor utanför.
– Men jag tror att man har en falsk självbild. Det är ett ganska svenskt beteende. Man stöttar sig mot att man är ett så himla jämställt företag eller land, och bortser från fakta eller vittnesmål som säger något annat. I stället är man beredd att misstänkliggöra sina egna anställda.

Hon tar sats lite, fortsätter med sin välartikulerade röst:
– Varför skulle man göra ett sådant här upprop om det inte vore för att man upplever att det är så här på riktigt? Talespersonerna tjänar ju ingenting, kolla på dem, nu sitter de där, utbrända, sjukskrivna och får inte jobba.
Jo, intervjun kommer att handla mycket om rasism. Samma sak som andra journalister brukar vilja prata med henne om. Förmodligen är hon rätt trött på att än en gång förklara rasismens mekanismer; å andra sidan är det ett ämne hon själv valt att tala mycket om.

Men det är en annan trötthet som lett fram till det kontroversiella beslutet att tacka nej till vita journalister. Amie Bramme Sey beskriver det som att många reportrar hon mött haft ett ”extremt fokus” på hennes egenupplevda rasistiska händelser.
– Det har också hänt att folk inte nöjt sig, utan velat ha värre grejer. Det är jättemärkligt, obehagligt och respektlöst. Grävandet i trauma, i min värld är det kopplat till en fascination för svart lidande. Och till hur avtrubbade vi människor är av att se svart lidande. Vi har träffat journalister som frågat: ”Tror du att ni blir ledsnare av att se George Floyd bli mördad?” Vad menar de? Det är någon konstig rastanke.

Hon har också hamnat i intervjuer där bevisbördan för att rasism är ett samhällsproblem även i Sverige hamnat på henne. Mött argument som ”Men rasismen, det har ju blivit bättre” i anslutning till George Floyds död. – Så svarar man: vad menar du med det? ”Men det har ju det, jag har en massa vänner som tycker det.” Man respekterar inte att det här är ett ämne där man kan ha mycket kunskap – eller inte. Där man känner till forskning, eller inte. Man kan ha respekt för ämnet, eller så kan man tycka att det handlar om olika känsloargument.

Tanken att sluta försätta sig i de situationerna har funnits länge. Efter intervjuracet i samband med sommarens händelser i USA var det nu dags.
Men det finns väl många vita reportrar som förstår rasism?
– Det handlar inte om att vi saknar tilltro till olika individer. Men det vore intressant att flippa på samtalet lite och se hur intervjuerna kan bli om en människa med egen erfarenhet av rasism intervjuar. Jag är ganska säker på att den personen inte skulle göra de där sakerna jag radade upp. Det skulle kunna skapa bättre journalistik.

Att vägra låta sig intervjuas av en person med ”fel” hudfärg är provocerande. Men Amie Bramme Sey anser inte att beslutet kommer att bidra till ökade motsättningar, helt enkelt eftersom de saknar den makten.
– Jag upplever att vi har ett underifrånperspektiv. Jag och Fanna har försökt lyfta de här frågorna hela vår tid i något offentligt rum – hittills har du inte sett värsta galna revolutionen där man avskedat en massa vita människor och anställt blattar.
– Jag vet inget mediehus som inte tycker att det är en viktig fråga med mångfald. Man kan inte tycka det och ha en helt vit redaktion.

Aktivismen kan förstås ställa upp hinder i deras egna karriärer; de är redan för politiska för vissa jobb. Men man kan också vända på det:
– Det finns människor överallt som kan vilja jobba med en för att vi gör sådana här grejer. Många vill syssla med den här typen av förändringsarbete. Aftonbladet var till exempel tydliga med att de ville ha in mina feministiska frågor.

Aktivist och journalist är ingen motsättning för Amie Bramme Sey. Men aktivismen har ändrat karaktär. Hade mordet på George Floyd ägt rum för fem år sedan skulle Rasieret ha ordnat demonstrationen; nu gick hon inte ens i tåget. Det handlar också om att hon blivit förälder och inte vill hamna i otrygga situationer.
Fyraåriga dottern Eira och hon brukar hänga i hönskollektivet nära lägenheten i Bagarmossen. 13 hönor ska matas, ägg plockas.
– Eira kommer aldrig få husdjur – så vi gick med i hönsgruppen.

Under pandemivåren sinade uppdragen och frilanstillvaron kändes mer svävande än någonsin. Amie Bramme Sey ville ha ”en grundad motpol” och utbildade sig till doula. Nyligen gjorde hon sin första förlossning. Allt gick bra.
– Det kom ett barn. Det var ofattbart. Jag var chockad efteråt: var det det där man gjorde själv?

Fascinationen för barn och förlossningar går långt tillbaka. Som barn och tonåring jobbade hon mycket som barnflicka, bland annat åt ett barn som var ”besatt av förlossningar på ett närmast sjukligt sätt” och som sedermera blev barnmorska. I kompiskretsen finns andra doulor, och ganska många barn nu.
– Jag tycker bara att det är mäktigt.

***

Amie Bramme Sey
Ålder: 33 år
Titel: Frilansjournalist och program­ledare. Driver Spotifyexklusiva podden Raseriet sedan 2016.
Familj: Sambon Lucien, dottern Eira. Mamma och syskon.
Bor: Hyresrätt i Bagarmossen.
Karriär i urval: Programledare på SR Metropol, bisittare på Aftonbladet Morgon (tv), kolumnist i Aftonbladet, programledare Guldbaggegalan och Grammisgalan.
Drivkraft: Tycker väldigt mycket om berättande.

Om Amie Bramme Sey:
”Amie är en naturkraft som på ett imponerande sätt lyckas navigera mellan rollen som folkbildare och aktivist. Inte minst för att hon besitter den i dag ovanliga egenskapen att hålla två tankar i huvudet. Hon är en röst för dem som negligeras i det offentliga samtalet och därför också en av våra viktigaste opinionsbildare. Nu, och under lång tid framöver.”
Martin Schori, vän och tidigare kollega på Aftonbladet.