Roger Persson:Fångad av sportens drama
Temat är lika klassiskt som sporten är förbjuden. En manlig dröm om styrka och seger, ensam, tålmodig förberedelse inför en avgörande tvekamp. Svett, muskler och vilja. I ett inslag om boxaren Armand Kranjc för TV-sporten lyckades Roger Persson ge liv åt detta, vilket resulterade i utmärkelsen som bästa TV-fotograf i Årets bild 2003.
Temat är lika klassiskt som sporten är förbjuden. En manlig dröm om styrka och seger, ensam, tålmodig förberedelse inför en avgörande tvekamp. Svett, muskler och vilja. I ett inslag om boxaren Armand Kranjc för TV-sporten lyckades Roger Persson ge liv åt detta, vilket resulterade i utmärkelsen som bästa TV-fotograf i Årets bild 2003.
– Sport är härligt att jobba med, och boxning kanske mest av allt. Dramatiken, ljuset i ringen, och den sociala storyn bakom, allt det gör boxning tacksam, säger han.
Roger Persson är frilans, men jobbar största delen av tiden för Sveriges Television. Ett arbetsliv med frihet, men också ganska stor trygghet. Ett stadigt flöde med uppdrag, fru och tre barn, bil och villa med havsutsikt – jo, livet kunde vara värre.
– Visst är jag privilegierad. Generationen efter mig tror jag kommer att behöva kombinera foto med fler hantverk för att kunna få en vettig försörjning, funderar Roger Persson när bilen dundrar genom Ruggsättra i ett vintermörkt Uppland.
Hans arbetsrum ligger i hemmet, en gammal Villa Villerkulla i uppländska skärgårdsbyn Björnhuvud, granne med en drös Falcon Crest-inspirerade hus ståtande vid vattnet.
Här har han sin bas, men även om han numera undviker att spendera veckor på sportevenemang utomlands innebär jobbet fortfarande rejält med fotarbete. I bilen på väg hem ringer nallen och han bokar upp ett jobb i Trondheim.
Roger Persson är utpräglad stockholmare, uppvuxen på Observatoriegatan i innerstaden. Han har också den stockholmska, lätt slarviga självklarheten, med ett otvunget flyt, rappa repliker och plockar raskt och obesvärat upp och införlivar mitt förnamn i sitt språk.
Han har trendigt halvlångt hår, sportig T-shirt, guldkedja och rattar bilen som vore den en del av kroppen.
Sommarjobb på SVT
In på SVT halkade Roger Persson på det tidigare så väloljade bananskalet.
Han har alltid idrottat själv, mest handboll och fotboll, och jobbade i början av 80-talet som idrottslärare. I samma hus bodde den kände TV-fotografen Per Norén, som sommaren 1982 erbjöd honom ett sommarjobb som passare på SVT.
– De där fyra åren var min utbildning. Som passare fick jag göra allt möjligt småfix runt TV-produktionerna. Man var längst ner på skalan, men möttes ändå med viss respekt. Lärarna var den gamla stammens TV-folk, de som markerade vem som var chef och tog en i örat emellanåt. När man trodde att man skulle hänga med och fika fick man i stället order att göra zoomningar på ett motiv till de satt perfekt. Hunsad? Nä, jag vet inte. Man lärde sig och det var bra, summerar Roger Persson lakoniskt.
Roger Persson är nästan jämngammal med mig, men verkar ändå ha hunnit med en generation mer i mediebranschen. Han berättar drömskt om den gamla goda tiden, om branschens gamla garde, och en värld där alla som kom in kände någon.
Direktsändning
– En dag körde man en kamera i handen på mig och sade: ”Hördu, du vet ju hur man sköter den där. Häng på, så åker vi ut på ett jobb”. Då var man inne på riktigt.
Sin första direktsändning gjorde han 1986. Samtidigt som Roger prisar minnena av det kärva slitet i SVT-hierarkin inser han att den gamla goda tiden inte bara var god. För TV-världen var en sluten värld.
– På den tiden fanns inte alla de här foto- och medieutbildningarna. SVT hade anställningsstopp, men man kunde lirkas in om man hade rätt kontakter. På det viset är det ju öppnare i dag, även om konkurrensen är större och suget mot medierna likaså, säger han.
Med de kommersiella kanalernas tillkomst i slutet av 80-talet förändrades allt.
Monoliten fick konkurrenter, medievärlden öppnades och därpå kom den långa uppgörelsen med den klanstyrda folkrörelsekolossens traditioner som än i dag ger smärtsamma konvulsioner i form av ständiga sparprogram.
– Jag kan ändå sakna den tidens kvalitet i dagens TV. Program som Måndagsbörsen, Nöjesmaskinen, Nöjesmassakern och Jacobs Stege gjordes med stora resurser och ett väldigt kvalitetstänkande. Jag står inte ut med slarvigt producerade dokusåpor med fladdriga kameror.
Själv säger sig Roger Persson vara för ett traditionellt formspråk.
Konventionellt skolad
– Ja, jag är konventionellt skolad. Jag ogillar när fotograferna försöker skapa spänning genom konstiga kameravinklingar. Och zoomen borde förbjudas. Min modell är: Sätt upp kameran. Ta fem minuter för att greja ordentlig belysning. Motivet i gyllene snittet. Kör.
När Roger Persson kommit in på SVT var det under flera år nyheter på Rapport han arbetade med.
– I slutet av 80-talet var jag unkis, hade ingen familj och kunde åka ut på allt. Då blev det också så att jag fick vara med om en del stora ögonblick.
När Berlinmuren öppnades satt Roger Persson på en kinesrestaurang i Östberlin med journalisten Jane Brick. De fick höra att något höll på att hända och gav sig ner till muren mellan öst och väst:
– Det var otroligt. Vi klev upp på muren och filmade. Att stå där uppe var en otrolig känsla. Alla jublade. Punkare, gamla tanter, advokater och jag. Man såg hur östtyskarna prövade sig fram att gå över gränsen. De tittade sig förskräckt om tog steg för steg och undrade om det var möjligt. En sådan upplevelse går inte att glömma.
Men hans eget ursprung var trots allt snarare i sporten än i mörkrummet och han kände hela tiden ett sug mot sportvärlden, och erbjöds så småningom ett jobb på TV-sporten.
Göran Zachrisson var Moses
– Göran Zachrisson var TV-världens Moses för mig. Han gick i bräschen för respekt för idrotten, för den känslomässiga TV-berättandet, för sportens historier.
Roger Persson tränar fortfarande fotboll regelbundet. Han har även styrketräningsredskap i ett av hemmets rum, men de har blivit dammiga och det ligger några kassar och väskor över redskapen.
När Roger Persson berättar om sina inspiratörer på åttiotalet, sina första steg in i branschen är det lätt att inse att en ocean av tid har gått från Jonas Hallbergs ironiska, studentikosa mässande inför det samlade svenska folket i Måndagsbörsen, till dagens spontana flams hos Meral i Baren, där arrangerade förutsättningar leder till skandaler som omärkligt går över i verkligheten. Där TV-såpans skandaler kan vara mer autentiska än kvällspressens nyhetsrapportering om såpakändisarna.
Förutsättningarna må vara arrangerade, men det är på riktigt, äkta svineri och kändisdrömmar när en stupfull ung man inför publiken urinerar på vardagsrumsmattan i Big Brother.
En ny tid i TV-världen, helt klart, både framför och bakom kameran. Och för SVT har de nya tiderna ofta inneburit prövningar.
p(noll). Är missnöjet på SVT något du också känner av?
– Jo, som frilans kan jag känna det där också. Arbetsglädjen hos medarbetarna är lägre. Innan var det mitt andra hem, man ställde upp dygnet runt, och så verkar folk inte känna längre. Man märker att många längtar ut, de frågar hur jag klarar mig och när jag säger att det går utmärkt suckar de längtansfullt, men vågar sällan ta steget.
Roger Persson är kritisk till många av de moderna produktionerna på SVT, men har ändå respekt för public service-gigantens förmåga att leverera kvalitet, och framhåller att det fortfarande händer.
Lustigt nog har Roger Persson, med sin fru och tre pojkar, själv bosatt sig några hundra meter från inspelningsplatsen för en av hans moderna SVT-favoriter.
– Skärgårdsdoktorn var riktigt bra. Den hade kvalitet och många tittare. Sen tycker jag att Uppdrag granskning kan vara riktigt lysande TV emellanåt.
Själv planerar han att flytta sin familj några hundra meter upp på berget. Bygga ett nytt hus, med lite bättre utsikt och mer utrymme.
Han har uppenbarligen hittat hem, till Roslagen och till sportjournalistiken, som han inte tröttnar på:
Sporten känns fräsch
– Inom samhällsjournalistiken kunde man tröttna på motiven. Hade man varit på Riksdagshuset tre gånger var det inte lika spännande. Sporten känns alltid fräsch och det finns en delaktighet och en speciell glädje i sportjournalistik. När jag jobbade för Rapport möttes man ofta av misstänksamhet. Kommer man från TV-sporten är det en annan sak. Folk lyser upp, man är välkommen och har med en gång något gemensamt, berättar han.
För Roger Persson är sportjournalistiken ett jobb, men också uppenbart ett nöje och en glädje:
– Jag brukar ha en professionell distans när jag gör mina sportreportage. Men det är klart att man kan njuta av jobb som handlar om att göra match. Och det finns tillfällen där det är svårt att vara bara betraktare. När Kenneth Andersson nickade in 2–2 mot Rumänien i VM 1994, då var det svårt att filma. Det var ren magi. Jag bara grät.
pf@sjf.se
