Roger Turesson: ”Bilden måste förmedla ett budskap”

Fotografen Roger Turesson föredrar att kallar sig journalist. Han anser att fotografyrket på senare tid har genomgått så stora förändringar att vad han numera sysslar med är journalistik. En fotografs uppgift är inte längre att bildsätta en text som redan har skrivits av en reporter.

– Bilden måste förmedla ett budskap och inte bara vara en illustration, säger Roger Turesson.

När han började jobba som fotograf i mitten av 70-talet ansågs det vara ett tekniskt yrke eftersom kamerorna var komplicerade och framkallningen krävde kunskap om kemikalier. Fotograferna fungerade också – och kanske är det fortfarande så på många tidningar – som någon slags vaktmästare som körde reportagebilen och hittade fram till platsen för intervjun.

Annons

Men med TV och de nya enkla kamerorna har yrkesrollen genomgått en markant förändring, anser Roger Turesson. Reportrar kan nu med automatkameror ta hyfsade foton och TV förmedlar snabbt nyhetsbilder.

– Därför kan inte vi fylla tidningen med porträttbilder och folk som står och pratar. Det behövs en dimension till. Om vi fotografer inte förnyar oss kommer cheferna att sätta digitalkameror i reportrarnas händer.

Fotograferna måste bryta sin passivitet

Roger Turesson vill därför att fotograferna skall bryta sin passivitet, inte sitta stilla på fotoavdelningen och vänta på uppdrag nedskrivna på papperslappar, utan ta egna initiativ till reportage.

Han medger att det kan vara svårt för dem som tvingas göra sex-sju jobb per dag att ha den entusiasm och energi som krävs för att dra igång egna projekt, men anser att det är viktigt för självförtroendet och i längden kanske också för att få behålla jobbet. De som enbart utför beordrade uppdrag är lättare utbytbara än de som kommer med egna idéer.

På Expressen tänker man bryta fotografernas isolering och flytta ut dem från fotorummet till redaktionen. Fotograferna skall vara med från början då ett jobb planeras; för mycket av den goda bildjournalistiken handlar om att vara förberedd och planera. Roger Turesson anser att fotograferna måste vara mera aktiva och delta i research och planering av reportage tillsammans med skribenten. Då finns det större chans att det blir bra bilder – och så slipper fotografen skylla på andra om resultatet inte blev vad han eller hon hade hoppats på.

– När fotograferna flyttar in på redaktionen ställer det också högre journalistiska krav på honom eller henne. Därför saknar jag en utbildning i bildjournalistik på högskolorna.

Bilden har hög status på Expressen

Roger Turesson anser sig inte ha några problem att få in sina bildreportage i Expressen. Han tycker att tidningen alltid har haft en policy att satsa på bilder, även om dessa ambitioner har gått upp och ner under tidens gång, mycket beroende på chefernas intresse.

Den senaste omgörningen av Expressen ser Roger Turesson som ett gott tecken på att bilden åter har blivit viktig. Tidningen har numera hälften så många bilder, vilket han anser är bra eftersom de bilder som publiceras då måste hålla hög kvalitet.

Tid är något som Roger Turesson ofta återkommer till. Att göra ett bra jobb kräver tid. På redaktionerna är detta en bristvara som fotografer måste tillkämpa sig. Men mer tid betyder inte arrangerade bilder, påpekar Roger Turesson. Det är när det råder brist på tid som bilder arrangeras.

– Tid ger dig möjlighet att lära känna de personer du skall fotografera, få dem att slappna av och inte tänka på kameran. Tid ger dig möjlighet att vänta ut det rätta ögonblicket. Tid kan vara magiskt.

En av de första större bildreportage Roger Turesson gjorde för Expressen var att fotografera en flyktingförläggning utanför Stockholm. Efter en dags fotograferande kände han att det inte gick att komma längre. Han hade tagit bilder som var acceptabla, standardbilder på flyktingar som passivt väntar på besked om uppehållstillstånd. Men reportern Susanne Sjöqvist och dåvarande chefredaktören Bo Strömstedt ville att han skulle fortsätta att fotografera ytterligare några dagar. Och det var vad som behövdes.

Han började se saker han tidigare inte hade lagt märke till. Eftersom Roger Turesson var där flera dagar i rad fick flyktingarna förtroende för honom. En av dem han träffade var en iransk kvinna som gick beslöjad inne på anläggningen därför att hon var rädd för spioner från sitt eget land. Bilderna av hennes öga då hon tittar fram bakom slöjan utnämndes till årets bild 1987.

När dagstidningarnas fotoavdelningar digitaliserades försvann också mörkrummen. Och med dem en naturlig mötesplats där fotografer kunde diskutera bilder. I mörkrummet såg fotograferna kollegernas bilder växa fram i framkallningsskålarna.

Där såg kollegorna råmaterialet, inte enbart den färdiga bilden. Idag sitter fotograferna ensamma framför sina terminaler och bearbetar bilderna.

– Vi fotografer måste få igång en diskussion om bilden igen på ett naturligt sätt. Det är bra att få kritik och samtidigt lär sig yngre fotografer av äldre kollegor.

Viktigt att diskutera sina bilder med andra

För att få respons på sina bilder brukar Roger Turesson träffa sin vän och kollega Paul Hansen på neutral mark – han jobbar på Dagens Nyheter – för att få synpunkter efter varje större arbete han gjort.

– Det är viktigt att visa bilder för någon som man har total respekt för. Man behöver någon som tittat på bilderna med friska ögon. Det är lätt att man blir hemmablind. När jag visar bilder för Paul Hansen är det en värdemätare på hur bra jag är. Han är ärlig och skoningslös.

Varje år brukar pressfotograferna visa upp sina bästa bilder på gallerier världen över: World Press Photo. Många bilder är tagna från konfliktområden jorden runt. Roger Turesson menar att det finns en uppfattning att det skulle vara lättare att vara krigsfotograf, att den största bedriften är att befinna sig på plats och trycka på utlösaren. Så är inte fallet, anser Roger Turesson. När man skall fotografera ett krig krävs kunskap om konflikten.

Krigszoner påfrestande för psyket

Roger Turesson har bevakat Gulfkriget, konflikten på Balkan och kriget i Tjetjenien. Men han är tveksam till att ta bilder enbart av strider.

– Krigets offer är intressantare att fotografera och säger mer om situationen än en bild från frontlinjen som lätt kan bli en Hollywood-variant av kriget.

Det finns fotografer som specialiserat sig på att bevaka svält och krig. Men det är ett jobb som tar på psyket. Många orkar tillslut inte med att enbart observera och dokumentera andra människors lidande. Den brittiske fotografen Don McCullin har slutat att resa världen över för att fotografera svältkatastrofer, inbördeskrig och väpnade konflikter. Nu fotograferar han landskap.

Den sydafrikanske fotografen Kevin Carter tog i Sudan 1993 den världsberömda bilden av den lilla svältande flickan och en gam som väntar i bakgrunden. Bilden gav honom Pulitzerpriset. Två månader senare begick han självmord. Till vänner lär Kevin Carter ha sagt att han ångrade att han inte plockade upp flickan.

– Jag blir deprimerad av att befinna mig i krigszoner. När jag kommer tillbaka vill jag göra vanliga jobb som att gå på presskonferens på Rosenbad. Jag skulle aldrig klara av att bevaka krig på heltid.

PÄR JANSSON

pj@sjf.se