Staffan Lindberg: ”Det är nästan alltid värre än vad man tror hemifrån”

Från 23e våningen i en av alla skyskrapor på Manhattan tittar en 29-årig Staffan Lindberg ut genom ett av de stora glasfönstren. Nere på marken ser han människor välla fram. Män i kostym och kvinnor med högklackade skor i händerna rör sig i en strid ström med ett gigantiskt rökmoln tätt bakom sig. Där, den 11 september 2001, föds idén: han ska bli journalist.
– Det var hemskt och chockartat såklart, men just då får jag en konstig instinkt: jag ville gå mot strömmen och komma närmare för att se vad som hände. Men det tyckte inte min chef var någon bra idé, så jag blev kvar på kontoret, säger han.
Under uppväxten i ett medelklassområde på Ekerö, väster om Stockholm, hade Staffan Lindberg ingen direkt relation till journalistik.
– Det fanns ingen i min omgivning som var journalist. Min största dröm som barn var att ta mig ut i världen – men jag hade ingen tanke på att det skulle vara journalistiken som skulle ta mig dit, säger han.
Istället läste han till civilingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan. Efter fyra och ett halvt års studier fick han jobb på Exportrådet, som i dag är en del av det statliga bolaget Business Sweden.
Jobbet tog honom visserligen ut i världen, till ett fint kontor högt ovan Manhattans avenyer. Samtidigt gnagde en känsla av att han inte var på rätt plats.
– Jag kände mer och mer att det inte var ”främjande av export” som jag ville ägna mitt liv åt, säger han.
Det är på Exportrådets kontor i Midtown Manhattan i New York han står när hela världen skakas av bilderna från terrorattacken. När han inte kan gå ned och bevittna vad som händer sätter han sig vid datorn och börjar mejla hem till Sverige. Han skickar uppdateringar om vad han ser när historia skrivs utanför fönstret.
– Efteråt var det många som sa att det jag hade skickat var så fängslande, trots att det bara var enkla iakttagelser. Då förstod jag kraften i att vara på plats och bara berätta det man ser, att det har ett värde, säger han.
En ensam höst och en ”begynnande 30-årskris” i ett New York chockat av terrordåden ger tid att tänka – och till att fila på en ansökan till journalist­utbildningen på JMK.
Där tycker lärarna att han ska dra nytta av sin bakgrund som civilingenjör, men Staffan Lindberg vill klippa de banden.
– För mig var det den totala skräcken att jag skulle bli reporter på typ en datortidskift. Jag ville så långt bort från det som möjligt – ut i världen, säger han.
Spola fram cirka tjugo år och Staffan Lindberg är prisbelönt grävare på Aftonbladet. Där har han varit sedan 2006, under några år var han allmänreporter men framför allt har hans fokus varit på utrikesfrågor. Han har rest jorden runt och rapporterat om jordbävningen på Haiti, arabiska våren och talibanernas Afghanistan.
Men under den sista av totalt tre föräldraledigheter, 2019, händer något. Medan han knuffar runt barnvagnen genom Södermalms gränder
snurrar tankarna kring barnens framtid och klimatet.
– Jag hade nog fattat att det var den stora frågan, men skärmat av det. Nu kändes det som att jag behövde sätta mig in i ämnet, och jag läste en väldig massa böcker när jag var ledig. Då förstod jag att det var det här som jag måste ägna mitt arbetsliv åt. Att det här är den viktigaste storyn i vår tid.

Det är i dag få journalister förunnat att kunna resa jorden runt i sitt arbete. Det mesta av reporterarbetet sker vid skrivbordet, med telefonen och mejlkorgen som främsta vapen. Och även om Staffan Lindberg tillhör de lyckligt lottade vill han ut ännu mer.
– När man kommer ut är det nästan alltid värre än vad man tror hemifrån, och det bara bubblar av berättelser som vill bli berättade, säger han och lägger till:
– Ska vi ha något att komma med i dessa AI-tider så måste vi vara på plats, vare sig det är i Sverige eller världen. Jag tror det finns en risk att en del av de jobb där man gör snabba grejer hemifrån inte kommer att finnas kvar i framtiden.
En del jobb vid skrivbordet blir det ändå, för under de senaste åren har hans journalistik förändrats. Från att åka till platser och berätta hur illa ställt det är och sedan ta flyget vidare till nästa oroshärd eller katastrofom­råde, har han nu lagt mer tid på att hitta de ansvariga.
– Då blir det också en massa jobb som innebär att man måste vara hemma på ­redaktionen. Den här sortens granskningar kräver väldigt mycket research, och det görs mest vid skrivbordet. Man måste ha stenkoll på detaljerna, annars vänds det emot en.
Ett exempel på det nya arbetssättet är granskningen av H&Ms hantering av klädavfall, den som han och fotografen Magnus Wennman fick Stora Journalistpriset för förra året. Genom att sätta spårsändare på kläder kunde duon visa att H&M hade ett direkt ansvar för klädhögarna i Afrika.
– Vi var inte de första journalisterna som berättade om att det var problem med textilavfall i de här länderna. Men tidigare har klädföretagen kunnat säga att ”det här är ett jättestort branschproblem, men det är inte vi”. Så det krävs att man tar sikte på ett bolag och verkligen spårar dem hela vägen ner dit, om de inte ska kunna ducka.
Ett liknande upplägg hade hans senaste reportage om hur mineralen glimmer som används i bland annat elbilar tas fram under fruktansvärda förhållanden av barnarbetare på det klimatkrisdrabbade södra Madagaskar. Exportdata visade att elbilstillverkaren Tesla kunde kopplas till den barnbrutna glimmern.
– Vi gjorde nästan exakt samma reportage i Kongo för några år sedan, fast om kobolt. Problemen med barnarbete var desamma. Men den gången gjorde vi ingen spårning. Så samtidigt som vi fick massa ryggdunk från miljöaktivister och ideella organisationer – var de som borde sagt något redan då, som Tesla, tysta.
Egentligen var tanken att i glimmergranskningen fokusera på den svenska klenoden Volvo Cars, precis som H&M var i fokus för granskningen av klädavfall och dessförinnan Ikea, där leverantörskedjan hade nagelfarits. Men det visade sig att Volvo Cars har en speciallösning som gör att glimmern hämtas från Ryssland, något som inte heller är oproblematiskt.
– De svenska ikonerna tenderar att ha hög profil i miljö- och hållbarhetsfrågor och lyfta fram någon sorts svenskt miljöengagemang. Samtidigt står de i många fall för en extrem masskonsumtion. Det finns ett glapp mellan vad de berättar och verkligheten, och det är mot det vi journalister ska rikta ljuset.
Borde inte sökljuset riktas mot de värsta aktörerna, de som inte gör något alls för klimatet?
– Om man hela tiden pumpar ut budskapet att man ställer om och att kunderna lugnt kan shoppa vidare, så kan jag tycka att det finns något väldigt fel i det, även om andra aktörer kanske är ännu värre. Det är nog få som handlar på H&Ms konkurrent Shein som gör sig några illusioner om att de som sytt kläderna har speciellt goda levnadsvillkor eller att det skulle vara en miljövänlig produkt, säger han och fortsätter:
– Jag tror också att det har målats upp en bild av att den viktigaste striden står mellan de som accepterar klimatförändringar och de som förnekar dem. Jag tror det egentligen står mellan de som tänker att klimatkrisen går att lösa inom ramarna för det system vi har i dag och de som menar att det behövs en ny ordning. Oavsett vem som har rätt är det jätte­viktigt att granska även den gröna industrin och inte ge elbilsföretagen ett frikort.

De här konsekvenserna som du sett, har de på­verkat dig privat?
– Jag har ingen ingång i klimatjournalistiken som är aktivistisk, utan jag tänkte ganska länge att även om man skriver om klimatet så behöver det inte betyda att man lever på ett visst sätt. Men samtidigt som människa, som förälder, så måste man förhålla sig till det. Hemma pratar vi mycket om det här, försöker köpa begagnat och äter sällan kött längre – det låter säkert lite futtigt för vi lever ju över vad som är hållbart ändå, men vi försöker bli bättre.
Om du hade stannat kvar på Exportrådet, och inte omskolat dig till journalist. Tror du att du hade sett på klimatfrågan på samma sätt idag?
– Det vill jag tro, men jag är inte säker. Utan att ha sett det jag sett och pratat med så många drabbade hade jag nog inte förstått vidden av det som pågår.
Samtidigt flyger du till Madagaskar för att berätta om klimatkrisens konsekvenser, blir det inte lite som när politiker tar flyget till klimattoppmöten?
– Jag tänker att det nog ändå är nödvändigt, det vore farligt om vi journalister inte var på plats för att bevaka den viktigaste frågan. Ska det vara okej att åka över halva jorden för att berätta om en sporthändelse men inte för att bevaka en klimatsvält? Men jag tror nog att vi på redaktionen tänker mer kring hur vi reser idag och försöker resa mindre, men ibland måste man vara på plats – det gör sådan stor skillnad.
– För några år sedan var jag och gjorde ett jobb i Amazonas urskog och då träffade vi en traditionell ledare för ett urfolk – och det är helt galet att man ska behöva flyga över hela jorden för att träffa en traditionell ledare som ska berätta det här – men han sade: ”Jag tror att ni i väst har förlorat kopplingen till naturen, det är därför ni förstör den”. Jag tror verkligen han har rätt, får vi tillbaka den kopplingen så kommer väldigt mycket att falla på plats.

Annons

Staffan Lindberg

Född: 1972

Bor: Södermalm i Stockholm

Familj: Frun Hanna Lindberg, också journalist. De träffades på Aftonbladet. Tre barn.

Aktuell: Fick Stora Journalistpriset, Årets Avslöjande.

Bakgrund: Civil­ingenjör, omskolade sig vid JMK. ­Reporter på Aftonbladet sedan 2006.

Drivkraft: Att berätta om världen.

”Jag tänkte ganska länge att även om man skriver om klimatet så behöver det inte betyda att man lever på ett visst sätt. Men samtidigt som människa, som förälder, så måste man förhålla sig till det”, säger Staffan Lindberg.