Täppas Fogelberg: ”Ångest och nyfikenhet driver mig”

Mild, kul och klurig. Så kan man beskriva honom. Trött, fet och 50, kallar han programmet som vi kunnat höra honom leda i Sveriges Radios P4 på söndagar.

Blindstyre, är titeln på en av hans böcker. Även det en lite självironisk beteckning.

Täppas, är han för alla oss fans som gillar det stilla, filosofiska vansinne med vemodig anstrykning som han odlar.

@bild:1

En hel del av barnet håller han levande i sig fastän han under sitt halvsekel råkat ut för prövningar och åkt på smällar som hade kunnat däcka den tuffaste.

– Jag har alltid haft filosofin att man ska leka med kottar fast man är sorgsen, säger Täppas.

Stryker inte bara medhårs

Under fyra veckor i augusti ledde han från en studio i Sundsvall SRs Ring P1, där lyssnarna får säga sin oförblommerade mening om allt mellan himmel och jord, ett jobb som har sina stressmoment.

– Jag vaknade ibland klockan fem på morgonen och spelade upp brottstycken ur en dialog. Varför sa människan så?

I Ring P1 har han tagit sig före att inte bara stryka medhårs, utan också argumentera vasst emot när folk torgför åsikter som han tycker är fördomsfulla. Dem agar han.

– En saftig konflikt kan vara fruktbar. Jag är ganska trogen mot mig själv när jag gör Ring P1 och reagerar som jag gör. Det diplomatiska ligger inte för mig. Jag tar saker och folk på allvar.

Gör man det får man räkna med att lyssnarna hör av sig. Det gör de också.

– Jag får mycket mejl och brev med kommenterar till min programledarstil. En del uttrycker avsky och vrede och tycker att jag är hemsk, andra tycker att jag är bra. Folk verkar i alla fall bli berörda.

Täppas sitter hemma i köket i lägenheten i Gamla Stan och tummar på sin medfarna och solkiga sommarkeps.

– Uppriktigt talat, säger han, är det trist med bara åsikter. Det intressanta är när den unga invandrarkvinnan ringer och berättar om sin situation eller när homosexuella som vill adoptera hör av sig. När folk bottnar i sina frågeställningar blir det bra.

“Man lär sig lika mycket av skönlitteratur”

– Jag blir inte upphetsad av ämnen som hur man ska tolka paragraf si och så inom EU-rätten. Jag vill i stället levandegöra och är intresserad av hur saker och ting hänger ihop. Jag tycker att man lär sig lika mycket av att läsa skönlitteratur som av att plöja igenom statliga promemorior.

Ändå tycker han att det är bra att det finns journalister som orkar göra tråkiga jobb och som kan få vänta på sin utdelning och belöning i tre månader. Han är bara inte den sorten själv.

Halli, hallå! var den hurtfriska fras som hans pappa brukade hälsa honom med. Det är också titeln på den självbiografiska bok som blev Täppas skönlitterära debut och där han berättar om sin uppväxt i 50-talets Gävle.

Tidsskildringen och miljöbeskrivningarna skimrar av ljus och svärta. Han skriver om föräldrarna som han ser glida isär och gå mot skilsmässa i takt med att fadern förlorar greppet över sina affärer och landar i konkurs, ensamhet och alkoholism.

Barnet Täppas är klarögd, iakttagande och avståndstagande samtidigt som han älskar denna sin skröpliga familj.

Skriver på ny roman

Halli, hallå! fick fina recensioner när den kom ut 1992 och Täppas skriver nu på en roman som han skissartat beskriver:

Det är något om ett virtuellt, inglasat hälsocenter två mil längs hälsingekusten. EU-militär avhyser lokalbefolkningen från centret. Personal flygs in från Kanada och Japan.

Driver han med mig? Vi får se. Han har svårt för att säga när boken blir klar.

– Det är med bokskrivande som med lingonplockning. Man plockar och plockar och det verkar inte bli något. Men plötsligt är hinken full.

Att han skulle bli skribent och journalist var långt ifrån givet.

Han tyckte det var tråkigt i plugget och slutade efter grundskolan. Redan som 15-åring började han försörja sig som skeppsgosse på rederiet Nordström & Thulin på Skeppsbron i Stockholm.

– Jag klarerade och höll på med tullpapper åt småfartyg som gick mellan Hamburg och Stockholm.

Med den bakgrunden har han i dag svårt att med auktoritet inpränta i det uppväxande släktet hur viktig skolan är. Det biter dåligt när han ska läxa upp sina barn.

– För dig har det ju gått bra ändå, säger de.

På Nordström & Thulin blev han kvar i två år. Sen jobbade han bland annat på ett behandlingshem ”för unga norrlandstjuvar” i Jokkmokk i ett år.

Han började sin journalistiska karriär med att recensera rockkonserter i Stockholm (Mothers of Inventions var den första) för lokaltidningarna i Gävle. Men helst ville han hålla på med radio.

– Det hände mycket kul i det förkättrade 70-talet. Allt var möjligt. Jag skrev till SRs ungdomsredaktion och bad att få jobba för dem.

Svårt med radiotekniken i början

Eva Blomqvist, som då var producent på ungdomsredaktionen och nu är P1-chef, var den som tog emot Täppas brev.

– Trots att det var fel på å, ä och ö i min skrivmaskin såg hon att jag kanske hade något att säga. Så jag fick komma dit och pröva, men jag klarade inte av tekniken. Jag intervjuade ungdomar och tyckte att det hördes ju vad de sa. Kofta, sa ljudteknikern och jag fick gå.

Radioproducenten Barbro Schultz, artisterna Irmas och Iddes mamma, lärde honom hur man ställde in apparaterna. Efter det blev det bra.

– Jag gjorde några enstaka program och tyckte det var kul, men jag har aldrig vågat lyssna på dem igen.

Så småningom började han samarbeta med Jacob Dahlin i radioprogrammet Galaxen.

Det var Dahlin som sammanförde Täppas med Susanne Ljung, som han sen dess ofta jobbat med och åt, mest i radio, men också när han var krönikör i Damernas Värld på den tiden hon var chefredaktör där.

– Jacobs tanke var att Susanne som stockholmare och jag som norrlänning skulle bli osams på ett intressant sätt. Men det blev misslyckat såtillvida att vi kom bra överens från första början.

Det var också Jacob Dahlin som tog Täppas till TV och Jacobs stege i SVT.

– Jag kunde inget om TV. Det är mycket folk och krångligt. Men Jacob hade lyckats samla mycket bra folk omkring sig eftersom han var en så stark personlighet. Det var av dem jag lärde mig.

Dogma-TV på svenska

Med tiden fick han också ett eget program i SVT, en serie resereportage under namnet På tur med Täppas. En egensinnig och flanerande Täppas på tur i utrikiska metropoler.

– Det var dogmafilm före danskarna. Filmaren Lars Berman kastade upp kameran på axeln. Det blev råddigt och rörigt, men roligt.

Första delen i serien (Island) recenserades i Dagens Nyheter av Leif Furhammar, som tyckte att programmet var postmodernistiskt.

– Efteråt gratulerade några oss, andra beklagade. Kvällstidningarna utropade oss till genier. En chef på SVT som hade läst om oss i tidningen sa att han ingenting fattade men att det var jävligt bra. ”Nu är det ett tåg som går och ni måste göra mer sånt.”

– Men man ska sluta i tid så att folk efteråt kan minnas program med ett fniss.

Har inte läst en bok på nio år på grund av ögonsjukdomen

Retinitus pigmentosa.

Det låter nästan fint, som det latinska namnet på en blomma.

Men sjukdomen har begränsat Täppas liv.

Den tvingade honom att sluta köra bil 1987.

På grund av den är det nio år sen han läste sin sista bok.

Och nu är den klarögde iakttagaren, som älskat att beskriva vardagens detaljer, nästan blind.

– Jag som haft pippi på att beskriva konstiga utseenden och sätt att gå får nu mera koncentrera mig på tankar och känslor. Jag vågar inte beskriva saker eftersom jag inte längre kan göra det trovärdigt.

Täppas har i många år vetat att synen bara kan bli sämre och den insikten har tidvis fyllt honom med ångest.

– Jag försökte lösa problemen som gubbar gör och flydde med en goding. Under en period missbrukade jag alkoholhaltiga drycker och legala och illegala preparat. Jag hade kunnat börja injicera eller dricka upp flera systembolag. Men en gång för sex år sen vaknade jag i en gränd i Gamla Stan och blev skrämd.

Han bestämde sig för att vända sig till en psykiater.

Två hemska år med bland annat skilsmässa följde.

Han kom trots allt igen, vände på alltihop, accepterade sin synskada och slutade ta skadliga pulver.

– Jag hittade till en källa, säger han.

Täppas, som alltid haft en kärlek till skönlitteraturen, kunde så länge han inte ville erkänna för sig själv att han höll på bli blind, inte heller acceptera talböcker.

Men efterhand som han fann sig i sitt öde gav han upp motståndet mot talböcker och slukar nu mer litteratur än han någonsin tidigare gjort.

Det kan tyckas som en välsignelse att han i alla fall hade satsat på radio när han nu skulle bli blind. Men även i radio använder man sin visuella förmåga när man kollar med manus, tittar på klockan och har ögonkontakt med teknikerna.

Använder dator med syntetiskt tal

Numera har emellertid Täppas lärt sig att använda en minidator som kan omvandla det han skriver till syntetiskt tal. Via öronsnäckor kan han under sändning lyssna till sina stödmanus utan att lyssnarna märker något. Hans dator är inkopplad i radions nätverk och han får kommandon i öronsnäckan.

Så han klarar trots allt av att jobba i favoritmediet.

– Jag vill inte vara påklistrat käck, men jag upplever ändå livet mycket starkt, trots att jag inte längre kan se.

Täppas har spjärnat emot när De synskadades förening har velat göra honom till en ikon för blinda som kan arbeta. Han arbetar trots att han är blind, inte tack vare, och han vill inte inordnas i samhället utifrån ett handikapp.

När han höll ifrån sig vetskapen om att han skulle bli blind var han rädd att synskadan skulle komma att prägla hela hans identitet.

– Men det har blivit tvärtom, blindheten har integrerats med det övriga i mitt kit, mitt livskit.

Systerns smeknamn blev permanent

I hans kit ingår också namnet, det lite lantligt klingande Täppas.

Det var det namn storasyster gav honom redan när han låg i sin mammas mage.

Föräldrarna döpte honom sen till Hans Gunnar Lorentz men syrran fortsatte envist att kalla honom Täppas.

För 25 år sen ringde han pastorsexpeditionen och bad att få ta smeknamnet som sitt riktiga namn.

– De frågade om det var ett gårdsnamn, vilket är fint. Ja, sa jag.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se