Thomas Michélsen: ”Jag vill inte jaga individer”

Ni vet hur det är. Har man varit med i Rederiet är man stämplad för resten av livet. Och då blir det extra viktigt att framhålla alla säsonger man spelat Brecht.

Ungefär så känns det när jag möter Thomas Michélsen, DN-journalisten som skrivit många tunga reportage, men inga mer omskrivna än fallet Jesús Alcalá, vars skuld nu prövas av hovrätten, med dom meddelas 31 maj.

Därför framhåller Michélsen vid vårt möte från början flera av sina tidigare stora reportage, och därför vill jag själv inte dröja alltför länge vid Alcalá-affärens spetsfundigheter. Ganska snart bryter jag min föresats, och snart flödar tankar om Alcalá-affären ur honom också.

När jag träffar Michélsen har han mörk kavaj med svart polotröja. Han är en gentleman, välklädd, vårdad och verserad. Enligt honom själv är han uppvuxen ”i trakten av Engelbrektskyrkan” – vilket han så småningom medger brukar kallas Östermalm.

Pappan var bibliotekarie, arbetade därefter på AMS, modern kassörska. Hans enda syskon är en bror som forskar i pedagogik. Vilket inte är så långt från hans egen tillämpning av reporteryrket:

– Jag ville tidigt bli journalist, tjusningen var väl att förmedla verkligheten, men en karriär som inrikesreporter var inte det jag främst siktade på, till en början funderade jag snarast på kulturjournalistiken, berättar han.

Kom till DNs ledarsida 1965

Michélsen läste historia och statsvetenskap på universitetet och fick först arbete på Vestmanlands Läns Tidning. Till Dagens Nyheter kom han 1965 och säger sig under åren därefter varit på nästan alla tidningens avdelningar utom sporten. Men de första åren var det ledarsidan han arbetade för, där han säger sig ha ägnat spaltkilometer åt att beskriva Stockholms stadsplanering och ombyggnad.

– I början av sjuttiotalet bestämde jag mig för att lämna ledarskriverierna och bli reporter. Det var inte helt lätt att få byta avdelning. För mig handlade det sen om att tydligt ta farväl till tyckandet och den ansatsen har jag hållit fast vid.

Närmare 40 år på en tidning alltså.

Hur har DN förändrats under denna tid?

– På 70-talet var det mer av otyglade diskussioner, politisering, tyckande och utvärderingar. När Bengt Dennis blev chefredaktör var det med det uttalade syftet att få bort tyckandet. Det fanns en flora av kolumner som togs bort i den vevan, men i dag tycker jag nog att en del av det där har återvänt i spalterna, konstaterar han.

“Jag firar inte om någon måste avgå”

Michélsens håg ligger i dag inte åt åsiktsjournalistiken, varken på ledarsidan eller någon annanstans. Bland hans mer kända avslöjanden finns till exempel reportagen om landshövdingen Marjasins diskutabla representation och Vägverkets generaldirektör Örtendahls tjänstebostad, artiklar som kan tyckas vara exempel på klassisk jakt på tolvtaggare bland makthavarna. Det är en beskrivning han värjer sig mot:

– Jag känner absolut ingen glädje om någon chef avgår eller åtalas efter mina artiklar, tvärtom är det ju en tragedi. Man kan ju inte glädjas åt en människas olycka. Den här typen av journalistik är bara ett nödvändigt renhållningsarbete. Efter Örtendahls avgång kändes det i knävecken, vad har jag ställt till med? frågade jag mig. Men det var inget firande, jag var bara förvånad över effekterna.

Har det blivit för mycket älgjakt i den grävande journalistiken?

– Nej, jag säger bara som Jesús Alcalá brukade skriva, det handlar om att man måste avkräva personligt ansvar.

Skatterevisorn, snarare än älgjägaren är alltså Michélsens reporterideal.

Thomas Michélsen är uppskattad bland många medarbetare för att han trots sitt allvar och sin erfarenhet av tunga reportage inte är någon primadonna. ”Han är en av mina favoriter på DN, har låg profil, men hög kompetens och integritet”, sammanfattar en kollega. En annan säger att han som arbetsledare ”ger medarbetarna stor frihet, trots att yrket upptar en stor del av hans vakna tid och engagemang”. Michélsen har vunnit en Guldspade, varit chef för DNs grävgrupp och är nu projektledare på inrikesredaktionen.

Själv framhåller Michélsen att han skrivit mycket om jordbruksfrågor, om djurskydd och burhöns. En artikelserie om ärtodlingar och fiffel med EU-bidrag fick stor effekt, och utan att vara väl bevandrad i ekonomi har han ofta tampats med redovisningar och siffror för att få fram avgörande fakta.

Förmåga att driva fråga i motvind

Journalistik i Michélsens tappning har mycket av forskningens svala karaktär, och det var också detta som blev kärnan i den debatt om lättsinnigt tyckande inom kulturjournalistiken kontra nyhetsjournalistikens faktajakt som följde på Alcalá-affären.

Michelsen uppges ha stor förmåga att driva en fråga i motvind, och den fick han användning för våren 2000.

– Jag tycker inte att Sida-affären var de bästa artiklar jag har skrivit, långt ifrån, men visst påverkade de mig oerhört. Jag chockades över enhetligheten i försvaret för Alcalá, och själv blev jag ifrågasatt i grunden. Säkert 50 kulturpersonligheter kritiserade mig och det antyddes att jag drevs av personliga motiv. Det var sårande, framför allt eftersom det kom från kollegor. Men att ignorera de fakta som fanns var otänkbart, att skriva var nödvändigt.

– När tingsrätten dömde Alcalá kom andra fram till mig och sade ”Grattis, du vann!”, vilket också kändes helt förfärligt.

Först upptäcker du korruption, sedan blir du motarbetad från alla håll, och när du sedan gratuleras blir du bara ledsen. Då måste du ha ett ohyggligt dystert jobb, eller hur?

– Nja, så känns det ju inte heller, skrattar Michélsen. I det här renhållningsarbetet finns det ju utmaningar och en fantastisk nerv. Att få göra saker som är viktiga, som engagerar både mig själv och många andra är stimulerande. Men man måste hålla sin roll.

Thomas Michélsen envetna betoning på sin neutrala, oväldiga hållning har emellertid en bakgrundshistoria. När han var chef för en grupp för grävande journalistik på DN, skrev två av hans reportar ett avslöjande reportage om Sjöfartsverkets generaldirektör. Det följdes upp på tidningens kultursida, där Jesús Alcalá argumenterade utförligt för att avslöjandet var orättfärdigt. I egenskap av chef skrev Michélsen ett svar på Alcalás kritik.

Att det senare blev Thomas Michélsen som fick granska Alcalá gav bränsle åt en diskussion om jäv och hämnd.

“Många visste inte vem Alcalá var”

Även om Michélsen genom affären hållit den svala stilen, var inledningen mer diskutabel. Den inledande artikeln åtföljdes nämligen av en faktaruta om Alcalá som senare gick under benämningen nekrologen. Enligt Michélsen var faktarutans redovisning av Alcalás stora engagemang i etikbranschen en nödvändig information:

– Bland journalister tyckte man att jag på ett tidigt stadium tog ära och heder av Alcalá, men för många vanliga läsare var han inte så känd. Att beskriva hans engagemang och position var viktigt för att förstå sammanhanget.

Det kan dock diskuteras om det var en riktigt så sval redogörelse om Alcalás bakgrund som Michélsen hävdar. Faktarutan hade en rad formuleringar som ”Som Amnestyordförande tar han ställning i otaliga flyktingfrågor, för asylrätten. Han deltar i snart sagt alla debatter kring rätt och moral, belönas för sin kamp för demokrati och mänsklighet”. Orden är måhända rättvisande, men fick i sammanhanget närmast effekten av en vätebomb mot Amnestyordföranden, som vid denna tidpunkt var blott misstänkt, ej dömd.

Kanske hade kulturjournalisternas vredesyttringar blivit mindre enhetliga om faktarutan varit mer av just faktaruta och mindre av suggestivt repetitiv.

Men visst har Michélsen en poäng. För många DN-läsare var Alcalá inte lika känd. När jag ringer nummerupplysningen för att söka Alcalá via hans kvinnas nummer frågar telefonisten om det är rätt telefonnummer:

– Efter hennes namn står Jesús Alcalá, är det ett företag, eller?

Sålunda: Det finns en annan verklighet där nedanför kulturparnassen – men berättigade den Thomas Michélsens retoriska faktaruta?

– Det är viktigt att de vi skriver om presenteras med en bakgrund, och även om kulturmänniskorna snedtände för faktarutan fanns det flera andra som ringde och tyckte att det var bra att jag med rutan tog upp Alcalás positiva sidor också, så att det inte bara var oegentligheter som kom fram. Kritiken mot faktarutan var en snedtändning. Vem som än hade skrivit om Alcalá hade mött starka negativa reaktioner.

Höll sig utanför debatten

Thomas Michélsen har funderat mycket på de kollegiala uppgörelserna, men gav sig inte in i debatten själv. Han figurerade länge blott som ett namn, DN-reportern Thomas Michélsen, i de artiklar och böcker som behandlade fallet. Han ville inta rollen som faktaleverantören och överlät debatten till andra:

– När folk angrep mig i artiklar och hävdade ”du är oärlig”, ”du vill skada Alcalá och hans familj” och andra absurditeter var det omöjligt att gå i svaromål. Sånt kan man inte argumentera mot, det måste man visa med fakta, säger han.

Thomas Michélsen uttalar namnet Alcalá Áll-kalla, med betoning på första stavelsen. Trots att han själv har en ovanligt placerad accent i efternamnet. Är det en freudiansk felsägning, det undermedvetnas sätt att skapa distans?

För även om Thomas Michélsen vill kalla avslöjandet för Sida-affären, då den i grunden handlade om bristande kontroll hos Sida och Internationella Juristkommissionen, är han svävande om Alcalás motiv och personlighet:

– Alcalá har en attityd som charmig slarver, men har väldigt gott minne. I grunden var Sida-affären en historia om misstänkt ekobrottslighet, men personen Alcalá, och hans behov av att förbättra sig genom till exempel att hävda att han var docent i straffrätt, nej det där kan jag inte riktigt förstå vad det beror på.

Någon utförlig veklagan över kulturjournalistikens förfall vill Michélsen heller inte leverera:

– Vi förväntar oss att kulturjournalistiken ska skriva obekväma sanningar, och det är en ofantligt viktig uppgift. Men när man alltmer glidit in mot genren kulturreportage, när man rört sig från konsten och idéerna till människor som agerar måste man ta andra hänsyn, man måste använda mer av nyhetsjournalistikens metodik av att höra de anklagade och göra faktakontroll. Jag är fortfarande förvånad över att så många skribenter inte kontrollerade Alcalás olika uppgifter och argument själva.

Säger Michélsen, som bakom forskarrösten ändå har svårt att dölja engagemanget och känslorna som dvalts bakom år av dokumentation, artiklar och rättegångsprotokoll.

– Jag vill inte jaga individer, utan följa upp hur samhällets resurser används. Det är systemfrågor, helt enkelt. I gränslandet mellan myndighet och bolag finns ett område som lockar till maktmissbruk och korruption. För den som vill bli grävande journalist finns här hur mycket som helst att rota i, säger han.

Paul Frigyes

pf@sjf.se